Domedagskrönika: Det räcker nu
Elva i tabellen, fyra vinster på fjorton matcher, 0-4 på en halvlek mot Örebro. Det räcker nu.
Jag behövde skriva av mig. Och det är inte alltid Twitters 140 tecken räcker till när man har så mycket att säga.
På något sätt blir det alltid så när det är som tyngst, oavsett om det för mig personligen handlar om musik eller om ett svenskt fotbollslag som tappat fotfästet.
Ett svenskt fotbollslag. Ja, det är ett sätt att benämna det. Egentligen är det ju så mycket mer, egentligen är det en livsstil. En livsstil vars emotionella utbetalning allt som oftast svänger lika ofta som en vilsen bilförare i centrala Göteborg.
Det här är en dag där pressetiska regler i en text inte längre känns värdiga att tillämpa. Därför säger jag det:
- Jag är så jävla trött.
Trött på att ständigt behöva befinna mig på Gamla Ullevis läktare, förberedd på att bli besviken. Förberedd på att efter ännu en trött insats behöva få höra floskler, när jag och fjorton tusen andra supportrar skriker efter svar.
Första halvlek på Behrn Arena var det sämsta jag sett IFK Göteborg prestera. På något sätt vaknar man upp och ser allvaret i det hela, att trots tio år utan SM-guld är det den 16:e Juli 2017 som markerar när tillståndet i en av Sveriges mest anrika föreningar är som värst.
All heder åt Örebro. Deras första halvlek var otroligt imponerande, och den som imponerade allra mest var Nahir Besara. Det var längesedan jag såg en spelare ha en sådan show mot oss.
Men utan att förringa Besara eller Örebros insats, så var det ett blå-vitt lag som klev ut på Behrn Arenas konstgräsmatta utan att ens riktigt försöka. Kanske har jag fel, och jag hoppas vid min Gud att så är fallet. För om laget är så själlöst som gårdagens insats visade, är det inte bara i den sportsliga ledningen problemen existerar.
Det gläds trots allt se hur en spelare som Tobias Hysén agerar. Att ständigt ta snacket med supportarna, visa sin goda vilja, och alltid agera som ett föredöme. Det är något som känns synonymt med hela Hysén-släktet.
Förmiddagens utlåtande från Kamratgården var att man skulle jobba hårt för att ta revansch mot Örebro, och det är något som känns tafatt med det uttalandet. Inser man inte allvaret i situationen? Jag tror att man gör det, men utåt lever man i samma förnekelse som man gjorde inför säsongen. Allt är bra, och alla har fullt förtroende för varandra. Det är självklart att Jörgen Lennartsson inte sitter säkert, och det känns som att ett besök på Oleary’s Avenyn återigen står på tapeten för Jörgen. Men räcker det? Räcker det verkligen att göra sig av med en tränare för att få skutan på fötter igen?
IFK Göteborgs problem är så mycket större än en tränare. Det är inte bara den nuvarande ledningen som står som ansvariga för de problem som uppdagas just nu. Det handlar om år och år av risktagande och chansningar som inte fallit ut på det sättet föreningen hoppats på.
Man har vanskött föreningen, det är ett faktum. När vanskötseln började är svårt att sätta tummen på, men om inte kulmen är just nu så var den garanterat inför säsongen 2012. Då skulle man satsa för att bli dominanta inom svensk fotboll, och det värvades från både höger och vänster.
Satsningen gav en sjundeplats, och året därefter nådde man Europa genom cupguld, bara för att åka ut redan i den andra kvalomgången.
Det kanske dyraste nyförvärvet inför 2012 hittade som så många andra den säsongen inte rätt i Blåvitt - och gick således tillbaka till sin tidigare klubb bara en och en halv säsong senare. Samma spelare gjorde under gårdagen målet som gav 2-0 till Örebro.
2015 var vi nära. Riktigt nära. Vi var så nära att Mats Gren, trots bristande ekonomiska resurser valde att värva in Mads Albaek för att kunna säkra guldet. Nu blev Mads Albaek en lyckad värvning, men något guld blev det inte. Året därefter, fjolåret alltså, var det dags igen. Två sista kvalmatcher innan Europa League, miljonerna, och guldkant i vardagen. Precis innan sålde klubben Haitam Aleesami till Palermo, och man stod då och vägde mellan att satsa på egenfostrade Billy Nordström, eller att värva in Scott Jamieson. Ni kan historien vi det här laget; Scott Jamieson anslöt och vi misslyckades att kvalificera oss till Europa League. Ett år senare bryts Scott Jamieson kontrakt, och han återvänder hem till Australien utan att göra något avtryck i IFK Göteborg. Det är alltså två år i rad där man i ett moment av hybris valt att chansvärva för att nå hela vägen. För dig som vet hur Blackjack fungerar, är det lite som att dubbla på nio när dealern har tio.
Vi supportrar är duktiga på att skämta om floppar som Martin Crossa, Mamadou Diallo, Peter Ijeh, Andreas Drugge och Pär Ericsson. Men faktum är att dessa typer av riskabla värvningar är en stor orsak till att vi befinner oss i det ekonomiskt prekära läge vi befinner oss i idag.
Det är enkelt att peka ut på vad som är fel, och det är betydligt svårare att hitta de rätta svaren. Vad jag som supporter och Alltid Blåvitt-skribent anser är ju oväsentligt. Eller är det?
Vi har Anders Almgrén, Sofia Bohlin, SFSU och SEF att tacka för sitt hårda slit, för att hålla föreningsdemokratin intakt. Vid nästa årsmöte har vi som betalat medlemsavgift möjligheten att säga ifrån, precis som alla andra år. Det är inte verkligheten i alla ligor, inte ens i alla svenska klubbar längre (läs AFC Eskilstuna). Det visar trots allt du har lika mycket att säga till om, även om du befinner dig på Kommandobryggan, Levande Sittplats, pressläktaren eller i VIP-logen.
Men det lämnar oss också med ett ansvar. Vi har en skyldighet gentemot Oscar Lagerstedt, Fölet Berndtsson, Bebben, och alla andra som en gång i tiden värnat om Kamraternas värderingar och filosofi. En skyldighet att som en gemensam kraft peka på klubbmärket vid varje beslut och omröstning. Föreningens välmående måste alltid vara det primära. Inte Jörgen Lennartsson, inte Mats Gren, och inte Frank Anderssons.
Det räcker nu. Det räcker med bottennapp, floskler, och fega beslut. Det är dags att börja tänka på föreningen. På alla runt omkring den.
Vi är IFK Göteborg, för fan.
