- -
Dramatik utan dess like…
Vilken känsla! Elva utvalda spelare från Ängelholms FF hade som uppgift att kämpa om en Allsvensk plats. Ett avgörande som förmedlade fotbollens budskap på ett praktfullt vis och som erbjöd dramatik på högre nivå än Turning Torso. Detta var en rysarmatch som verkligen förtjänar sitt namn. En rysarmatch som kommer återspelas i både drömmar och mardrömmar...
Spelarna bar på ett kroppsspråk som på en och samma gång uttryckte både anspänning och avspänning. Två ord som även skulle komma att spegla många sekvenser i denna oförglömliga fight. Medan Hammarby-fansen buade ut vårt lag under uppvärmningen söktes många gula ögon mot framförallt Lester Dewee och även Kristofer Nilsson. Skulle skadeförföljde Lester komma in i matchen och frälsa Ängelholm? Skulle Kristofer kunna mota bollar trots sin inflammerade vänsternäve? Tur i oturen är Matt Pyzdrowski given förstemålvakt, men en skada på honom och målvaktsposten hade blivit tudelad…
Det märktes direkt att detta var en speciell match för båda lagen. Kampen om existens för Bajen och kampen om den så eftertraktade Allsvenskan för ÄFF. Matchens första initiativ stod di gule för – resultatet blev en högerhörna efter knappt 30 sekunder. Den, som alltid, heroiskt kämpande Robin Nilsson dök fram i straffområdets bortre hälft och fick till en nick som för några millisekunder såg ut att hota Johannes Hopf i Hammarby-målet. Den 24-årige före detta Ystads-målvakten kunde dock, utan större svårigheter, klistra bollen. Några minuter senare visar Robin Nilsson att detta är en match med stort M när han klockrent glidtacklar Max Forsberg och därmed ingjuter både respekt och vinnarmentalitet. Eftersom han först rörde spelets huvudpjäs (bollen) var det också helt korrekt enligt regelboken.
Förutom Robin ska även Johan Blomberg nämnas i angenäma förhållanden. Han river, sliter och bjuder på härlig finess i många perioder av matchen. Formen är, som tidigare sagt, mycket god och bli inte förvånade om ”Blomman” knaprar in en frispark eller två under kommande kvalvecka. Nämnas bör även Sebastian Andersson göra. Trots att avsluten inte är lika naturliga som i våras visar killen från Vinslöv att han vidhåller hög klass. Förstatouchen var inte med honom (eller Martin Andersen, för den delen) under de sista nervösa 15 minuterna, men allt som oftast visar ”Basse” en härlig styrka, speed, speluppfattning och teknik. Att säga att nummer 9 i ÄFF är ett framtidsnamn är verkligen ingen överdrift…
Innanför straffområdets gränser höll Matt Pyzdrowski liv i matchen när luckorna mellan de 20 utespelarna blev allt större. Exempelvis gav räddningen på Castro-Tellos friläge i slutet hopp om seger för Ängelholmssupportrarna. Vår andre amerikan då? Ja, tyvärr blev det inget frälsningsinhopp. Inbytt blev han, men efter tjugo minuter resulterade Jocke Perssons och Christoffer Skoogs chansning i sorti. Lesters lår sprack igen och amerikanen lämnade planen gråtandes i den 87:e minuten till förmån för ex-Bajaren Heidar Júlíusson. Däremot ska det tilläggas att den snabbe och tekniske amerikanen var nära att skjuta in bollen i Hammarbys mål redan bland sina första bolltoucher. Även om en del säkerligen ställer sig frågandes till Dewees skörhet lägger jag mig personligen i kategorin där man tror att den forne Olympique Marseille-spelaren blir en succé.
Matchen bar på många skepnader. Under en relativt lång period valde Ängelhomsspelarna att slå långbollar mot en isolerad nia på topp vilket ofta gjorde att ”HIF” tog tillbaka ägodelen av bollen. Vi blev avsevärt bättre och tryggare i denna mäktiga tillställning och valet att variera kortpassningsspel med långa motsvarigheter blev gynnsammare. Briljansen som utspelade sig på kanterna under de tillfällen när ytterbackar och yttermittfältare samarbetade med Westerblad eller Lindh och drog nytta av trånga ytor till sin fördel, via triangelspel och sedermera spelvändning via Robin i mitten, var minst sagt njutbara. Ett sant nöje var även atmosfären under denna lördagseftermiddag. Inte bara för att vi plattade till vårt tidigare publikrekord (3 013) och skapade ett nytt (3 544), utan även för den glädje som stundtals svävade runt gräsplanen. Vi förväntade oss att de gröna och vita fansen skulle skrika halsen ur gängorna, men att Ängelholmarna skulle förevisa att de lärt sig hantera den glädje de onekligen känner för att ha ett framgångsrikt fotbollslag var en svårare gissning. Emellanåt var gåshuden nära till hands när stora delar av hemmapubliken valde att visa stöd. Underbart på alla sätt och vis, vilket (förmodligen) också lovar gott inför framtiden.
Och ja, alla Bajenfans… jag ska inte glömma att rikta tacksamhet för att ni hjälpte till att slå vårt åskådarrekord. Men idag hade även Ängelholmarna en stor del i det här.
När speakern klargjorde att Jönköping först kvitterat till 1-1 och sedan gjort 2-1 dök det upp en känsla och aura som aldrig tidigare besökt Ängelholms Idrottsplats. Framgångssagan var i detta nu endast ett mål från att bli verklighet. Dahlgrens chans i den 88:e finns antagligen på ett antal personers näthinnor fortfarande…
Entusiasmen och tron på mirakel byttes dock ut till någon slags tomhet, efter 94 minuter och 42 sekunders rollspel. Sebastians Bojasséns mål skapade kaos. Vild glädje utbröt – Hammarby IF säkrade sin plats i Superettan 2012. Vi kan konstatera att det blev fest till slut, tråkigt nog inte för oss Ängelholmare. En ny fest kan istället ta avstamp på torsdag, den 27 oktober, klockan 19.20 när scenen återigen heter Ängelholms Idrottsplats.
Publiken som vandrade ut från ”händelsernas Idrottsplats” lördagen den 22 oktober släpade säkerligen på en gnutta bitterhet, men förhoppningsvis förde de också med sig en stor mängd munterhet.
För på torsdag är det dags att återvända när resan mot Allsvenskan fortsätter! Ännu en möjlighet att få se skådespel…
