Efter Bajen: Nya tag, samma andetag
Det var vi mot våra egna, våra egna mot sitt förflutna. Det var den här matchen vi skulle vinna, men med lite distans förväntades förlora. Säsongen är igång. Låt oss fortsätta så här tillsammans och vara Assyriska.
Uppladdningen blev en urladdning, förhoppningen en förtrollning i nittiotvå glimrande minuter. Sen skallade Bajen in 0-1. Sen missade vi öppet mål. Sen blåste domaren av. Då var vi så knäckta att allt kändes förgäves och vi tittade upp mot kvällshimlen för att önska en tillbakaspolning av tiden. Varför förlorade vi? Varför förlorade vi så här? Varför förlorade vi inte med 0-4 i stället? Men ryck upp dig nu. Efter en jobbig natt sjönk ett värmande faktum in. Det var längesen vi såg ett Assyriska som sprang tills musklerna värkte och mjölksyran smet in. De var längesen vi ramade in konstgräset med hundratals snurrande flaggor, längesen vi upplevde en så stark känsla av gemenskap trots att bortafansen käkade upp vänstra sidan av västra läktaren.
De som brydde sig om att betrakta såg faktiskt någonting att beundra. Christopher Brandeborn fick visserligen inte ut maximalt av sin förmåga, men hans fria roll i en utgångsposition från vänster gjorde att han kändes som ett nyförvärv. Sotirios Papagiannopoulos och Linus Malmborg bröstade upp sig och blockerade anfallsvägarna för Andreas Haddad. Jens Jacobsson slarvade lite, bröt mycket och bevisade ännu mer. Egentligen brast bolltrillandet bara i planens sista tredjedel. Framme i straffområdet hade Assyriska ingen aning vad man skulle göra. Vi verkade sakna en tydlig offensiv spelidé och tog förhastade beslut när vi sköt för tidigt och släppte bollen för sent. Sånt är naturligt efter en rostig försäsong, sånt är vanligt i början av året - och sånt är förståeligt när Fredrik Holster fick sköta spelfördelandet med trötta fötter och det såg lika långsamt som lovande ut. I övrigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur maffigt mittfält vi får med Danilo tillbaka, och applådera spelarna för sina tappra insatser trots att vi har rätt att kräva just precis såna här lejonhjärtan i en sån här match.
Efter slutsignalen talade Stefan Batan och Nahir Besara om att det var skönt att ha matchen avklarad. Kvällen var inte bara en strid mellan supportrarnas hjärnor och hjärtan, bortaspelarna som kom hem var lika berörda när de gick en kamp mot sitt förflutna och vann matchen. Vi tog samtidigt en annan väg. Vi tog avstamp mot framtiden, fast beslutna att inte blicka tillbaka. Och varför skulle vi? Det finns en anledning till att framrutan alltid är större än backspegeln. Vart du ska är alltid viktigare än var du varit. Det är okej att snegla på backspegeln och dra lärdomar, men fäster du blicken på den för länge och lever i det förflutna så kommer du krascha. Vad som än händer måste du alltid kolla framåt. Så låt oss fokusera på destinationen. Vägen dit ser ljusare ut efter matchen än vad den gjorde före.
Det här var matchen vi skulle vinna, men med lite distans också den som vi förväntades förlora. En kamp klar, tjugonio kvar - och trots förlusten fanns positiva bitar att placera i de kommande månadernas pussel. Till nästa match tar vi nya tag, men drar precis samma typ av andetag som i går. Kvällen var en påminnelse om att det är tillsammans vi kan uträtta stordåd med vårt Assyriska.