Ekman lockade publik till Gula Villan
Carl- Axel Ekman kom till Garissa första gången 1989. 2008 fick han utmärkelsen svensk hjälte för sitt engagemang. Han fortsätter gärna ett år till.
Carl-Axel Ekman är mannen som gjort Garissa i nordöstra Kenya känt för svenska folket. I går kväll var han inbjuden till Gula Villan för att berätta om vad han varit med om. Resan började 1989 när Carl-Axel, pensionerad läkare, tillsammans med hustrun Monika, pensionerad tandläkare, skickades till Garissa av organisationen Rotary läkarbank. Carl-Axel hade velat åka och hjälpa till i ett U-land tidigare och nu när karriären som läkare var över tog han chansen.
De möttes av ett ökenområde där temperaturen nådde 40 grader på dagarna och 35 grader på nätterna. 80 % var befolkningen bodde i hyddor och levde på att föda upp kameler, kossor och getter som sedan såldes i den kenyanska huvudstaden Nairobi. Konsekvenserna blev därför fruktansvärda om en regnperiod uteblev eller inte gav så mycket regn som behövdes. Sjukhuset var nedgånget, väggar och golv fick provisoriskt lagas med cement. Instrumenten som fanns var usla och det var dåligt med förbandsmaterial. Den enda läkaren som fanns ville därifrån eftersom han inte haft semester på två år. När Carl-Axel kände sig redo skickade han iväg läkaren på en två veckor lång semester. Det fanns inget rinnande vatten så en av Carl-Axels första åtgärder var att göra en donkeycart. Han köpte en åsna och en sele med två tunnor och anställde en person som fick gå med åsnan och tunnorna till floden Tana för att hämta vatten.
Under sitt föredrag visade Carl-Axel många bilder från Garissa. Några visade hur det ser ut på sjukhuset nu jämfört med hur det såg när paret Ekman anlände 1989. Sjukhuset fortfarande inget rinnande vatten, men en del av de pengar som samlats in årens lopp har använts till att bygga ett pumpverk så att det leds vatten till en kran i byn, den så kallade kvarterskranen. En bild föreställde trädet som planterades till Monikas minne när hon dog, vilket kan som ses som symbol för den uppskattning hon rönte av Garissas invånaren för sina insatser som tandläkare.
En bild visade en nyfödd flicka som lämnats utanför en moské. Hennes navelstäng var kvar och råttor hade börjat äta av hennes ansikte. Enligt Carl-Axel var detta scenario som inträffade en – tre gånger i månaden. Flickan på bilden överlevde. Hon är idag tolv år gammal och adopterad av en familj i Nairobi. Bilden sade mycket om kvinnans roll i Garissa. Tungt fysiskt arbete, könsstympning vid sjuårsåldern och tvångsgifte runt elva/tolvårsåldern. Just könsstympning var ett enormt problem eftersom det orsakade så mycket lidande för kvinnorna. Inkontinens var vanligt förekommande eftersom att det bara lämnades ett litet där urinen kunde passera när stympningen var klar och kvinnans underliv ihopsytt igen. Av samma skäl blev bröllopsnatten en mardröm för dessa kvinnor.
Carl-Axels berättelse tecknar en bild av ett område i förändring. Idag finns det trevåningshus i Garissa och befolkningsmängden har ökat till 140 000 människor. Efter många års arbete har de fått bort en del av könsstympningarna. Barnhem för flickor från sexårsåldern har byggts och där fick flickorna stanna till de var femton år och då var det försent att könsstympa dem. Ett problem som uppkom var att flickorna våldtogs av män som trodde att det kunde bli friska från sin HIV om de hade sex med en oskuld. Problemets löstes genom att en skola byggdes på samma område som barnhemmet.
Utbildning var en annan nyckel. Bättre kunskaper kring förlossningsvården har minskat dödsfallen bland kvinnorna och när Carl-Axel efter tio år tog kontakt med översteimamen för att prata om problemet med könsstympning gick imamen med på att predika emot kvinnlig könsstympning. Idag spelar fotbollslaget Red Eagles Football club i t-shirtar med budskapet: Säg nej till kvinnlig könsstympning. När Carl-Axel pratar om utbildningens betydelse för flickorna får han kvällens största skratt. Han böjer sig fram över bordet hans laptop står, ser ut över publiken och säger att om ni vore yngre skulle jag prata mer om utbildning, varpå Martin Andersson spontant säger att, så gamla är vi inte. Under årens lopp har Carl-Axel Ekman gjort 33 resor till Garissa. 9 januari 2011, 17:25 påbörjas den 34:e i ordningen. Det finns fortfarande mycket kvar att göra.
