Que?
Vad hände? Vår krönikör Robert Hyltskog har hämtat sig efter söndagens chock och ger nu sin syn på matchen mot Djurgården.
Det pratades om att göra en bra avslutning på allsvenskan för att gå positivt in uppbyggnadsperioden. Allt uteblev. Djurgården spelade ut Elfsborg efter noter. Resultatet skrevs till 8-1. Det är de värsta nederlaget genom alla gulsvarta tider.
Det var upplagt för en bra match. Djurgården var sedan drygt en vecka redan svenska mästare och matchen skulle bara rivas av för att avsluta allsvenskan. Lennart Johanssonspokal skulle lämnas ut och sedan skulle segerfesten ta vid och nog blev det så alltid. För Djurgården alltså.
För Elfsborg tog hoppet slut redan efter 27 minuter då Jones Kusi Asare satte 2-0 bakom Abbas Hassan. Resten av matchen blev ett enda långt lidande och resultatet skrevs till hela
8-1. Vad hände? Kan någon förklara detta för mig? Jag vet inte hur många gånger jag nöp mig i armen – blåmärkena talar sitt tydliga språk – för att försäkra mig om att inte dagmardröm men så var inte fallet. Något Elfsborgsförsvar existerade överhuvudtaget inte. Mathias Svensson och Hasse Berggren slet men lyckades inte få hål på Tourray och när till och med Hasse Berggren missar en straff. Då är det illa. För att enkelt kortfatta Elfsborg insats:
Det var ett gäng nackade hönor som sprang omkring på plan och rörde till det så den ena träskallen inte visste vad den andre gjorde. Djurgården hade lekstuga. Glenn Hyséns dokusåpalag FCZ eller vad de nu heter skulle ha klarat sig bättre.
Utan konkurrens var detta det största bottennappet på hela säsongen och då genomled jag ändå returmatchen mot Landskrona – visserligen på TV – men pinan var lika stor där som nere på Landskrona IP den saken är klar.
I all ilska och svärta skall vi ändå minnas följande.
För första gången slapp vi säkra det allsvenska kontraktet i de sista omgångarna. Det var aldrig något snack om att Elfsborg hör hemma i den svenska fotbollens finrum, allsvenskan.
Elfsborg landade på sjunde plats i allsvenskan 2005 på 37 poäng. Det fem poäng och två placeringar bättre än förra årets nionde plats. Målet var satt till medalj och Royal League men med en schweizerost som försvar sprack det. 43 insläppta mål säger det väl mesta. En del får trion Wiland, Svensson och Hassan ta på sig men jag anser att majoriteten är försvarsmissar. Jag skrev i min första krönika att jag är nöjd med åttonde plats och att resten var en Skandia – bonus alltså. Jag tror att Royal League är en möjlighet för Elfsborg, förutsatt att det förstärks rejält på försvarsfronten.
Elfsborg besegrade två storstadslag – Hammarby och Malmö. Det händer inte ofta. Dessutom spelade vi oavgjort mot de i returmatcherna. Det händer inte heller speciellt ofta.
Elfsborg gjorde 35 mål i årets allsvenska, jämfört med 25 2004. Förklaringen är att målen är utspridda på fler spelare i år. 2004 stod Hasse Berggren och Lasse Nilsson för majoriteten av Elfsborgs mål. I år har exempelvis Andreas Klarström fått en nytändning som heter duga med fyra fullträffar som resultat. Andra spelare som nätat för Elfsborg 2005 är Daniel Mobaeck och Mathias Svensson med varsitt mål mot Örgryte respektive Kalmar. Samuel Holmén fick näta tre gånger. Jag hade visserligen hoppats mer på Holmén men många bäckar små blir en stor å. Holmén har mer att ge och han kommer visa det 2006. Viktigaste målgöraren är emellertid Hasse Berggren.
Trots hälar så blev 13 mål, tangerat personligt rekord, hans facit 2005. Att hans säsong gett eko ut i Europa är inte konstigt. Att serie B-laget Verona därför är intresserade kom inte som någon överraskning. Givetvis vill jag och alla Guliganer med mig – tror jag – att Hasse Berggren blir Elfsborg trogen. Han är en mycket betydelsefull och svårersättlig spelare. Hans tredje plats i den totala skytteligan säger väl det mesta. Värt att notera är: trots att Hasse föll på mållinjen är han bäste svensk i skytteligan. Om han stannar kvar 2006 kommer Hasse Berggren dominera.
Joakim Sjöhage är en annan som utmärkt sig. Vad kan sägas om Sjöhage som inte redan ältats i alla andra medier? Jag vet inte så jag nöjer med att konstatera att han tillsammans med Hasse Berggren försatte motståndarna i skräck. Hans underbara uppsnurrningsfint av Olof Persson hemma på Borås Arena är ett glatt minne från allsvenskan 2005. Hans sex allsvenska mål under sin debutsäsong har gjort honom nominerad till utmärkelsen årets nykomling på Fotbollsgalan. Ett pris som han säkerligen inte lär få eftersom det är kutym att belöna spelare i storstadslagen oavsett om dem förtjänar det eller inte. Hur som helst, fler matcher från start och Joakim Sjöhage blir att räkna med 2006.
Två andra Elfsborgare som fått sina genombrott 2005 är Daniel Alexandersson och Abbas Hassan. Alexandersson gjorde flera inhopp och ett mål 2004. I år har han tagit platsen på kanten. När Hasse Berggren hade det tungt i våras klev Daniel Alexandersson fram. Totalt blev det sju mål 2005. Det är ett mål bättre än storebror i IFK Göteborg och det är näst bäste elfsborgare i skytteligan. Kommentarer överflödiga.
När Johan Wiland skadades kastades Abbas Hassan in hetluften. Motståndare: ett vilt forcerande Malmö FF. Abbas höll nollan och stod första gången från start mot Assyriska i påföljande omgång. Hans nolla spräcktes visserligen men Abbas svarade ändå för en bra match. Håkan Svensson, keeper i HBK och AIK, blixtinköptes som ersättare för Johan Wiland. Hans första matcher mot Kalmar FF var bra men när även Svensson började vackla fick Hassan på nytt förtroendet. Bortsett från bottennappen mot Örgryte och Djurgården svarade Abbas Hassan för en bra säsong. Konkurrens är i underkant av vad som väntar i kampen om Elfsborgs allsvenska målvaktströja 2006. Jag tror det är positivt. En Abbas Hassan i storform tackar jag inte nej till, inte heller till en Johan Wiland anno hösten 2004.
I allsvenskan för övrigt gläds jag med Gefle som spelar allsvenskt 2006. Jag är säker på att Kenneth Rosén ler i sin himmel.
Forza Elfsborg 2006!
