Orättvis poäng till IFK Göteborg
Frustrationen har lagt sig. Dags att samla intryck och börja ladda inför Öster
90 minuters propaganda och en bra insats. Sedan pang var det roliga slut. Premiärmatchen slutade 1-1. Extremt orättvist.
Varför har IFK sån otrolig tur? Nu är det andra matchen som de kvitterar i sista minuten. 2005 nere på Gamla Ullevi kvitterade Peter Ijeh på matchens sista spark och nu Karl Svensson. Jag tror jag blir tokig.
Nu förstår jag hur kalmariterna kände sig när vi snodde en poäng från de på Fredrikskans sommaren 2005. Då hade Kalmar chockat mig med att spela en offensiv och anfallsglad fotboll anförda av nyförvärvet Anatolij Ponomarev. Elfsborg försvarade sig och Håkan Svensson visade varför HBK vann SM guld – jag utnämnde honom själv till kung av Kalmar – men i andra halvlek spräckte Ponomarev Svenssons nolla och Elfsborg såg ut att gå emot en smärtsam förlust. Klockan stod på 84 minuter när Henrik Rydström missar en boll i försvaret. Hasse Berggren fanns på rätt plats och det var kvitterat. Nu förstår jag hur ni kände er alla kalmariter.
IFK har visserligen Skattemyndigheten emot sig, vilket kan vara ack så besvärligt, men uppenbarligen har de Gud på sin sida och tydligen räcker det. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.
Elfsborg ägde spelet. Guliganernas ramsa ”Elfsborg leker” i andra halvlek var i underkant. Blåvita förklaring säger att de saknade skadade Niclas Alexandersson och anfallaren Stefan Selakovic. Okej, jag köper delvis förklaringen. Niclas Alexandersson är en klippa som inte sviktar. Vad Selakovic går för vet jag inte. Det finns förresten två förklaringar till matchens resultat. Den första är som jag redan nämnt Gud och den andra är Bengt Andersson. Jag har inte statistiken i huvudet men säg att Elfsborg skapade tio farliga målchanser så tog Andersson nio. Han missade Holméns kanonskott. Om inte han vaktat målet skulle Kalle Svenssons kvitteringsmål bara ha blivit ett betydelselöst reduceringsmål.
Nu blev det inte så men nu när åtminstone min och förhoppningsvis de flesta andras ilska/frustration lagt sig skall vi ta med oss följande från matchen.
Spelet. Jag har inte sett så många spelsugna spelare förut. Anders Svensson och Stefan Ishizaki hade lekstuga på sina kanter. Sjöhage löpte som han aldrig gjort annat.
Snälla Haglund: Inför moment hur man manglar sig fram genom motståndarens straffområde. Jag har aldrig sett så många besök hos motståndarnas straffområde någon gång. Det måste ge resultat.
Försvarsspelet. Jag upplevde en trygghet som jag inte känt förut. En orsak är en Johan Sjöberg som nu fått en hel försäsongs träning. Martin Andersson spelar som jag aldrig sett honom spela. Han beskrivs i Sportbladets allsvenska bilaga som en talang som stannat i utvecklingen men får han vara skadefri kommer han tysta samtliga kritiker. Andra orsaken stavas Andreas Augustsson. Han kan inte förklaras. Han måste ses. Han nickade, han rensade och han bröt. Vad de blåvita försökte sig på stod han i vägen. Han är väl ramsan ”Kejsar August”.
Anders, Ishizaki och Sjöhage. Tveka inte nästa gång ni tar er in i motståndarens straffområde är ni snälla.
Glöm nu IFK.
På fredag intar vi Värendsvallen.
