En "blådåre" skriver på Guliganernas sida
Två kompisar skiftar forum inför matchen Elfsborg - Malmö FF.
Att vara supporter till ett lag hindrar inte att man kan umgås och ha ett nära kompisskap med en supporter till ett annat lag. Ett exempel på detta är när vi nu presenterar en krönika av en MFF-supporter, samtidigt som en Guligan kommer till tals på Himmelriket.
Kari Sedergren
Det är alltid en speciell känsla när MFF möter Elfsborg. Inte bara för att det är geografiskt nära att ta sig till Borås, inte bara för att för en av mina bästa vänner så bultar hjärtat gulsvart utan framför allt på grund av den goda stämning som råder mellan våra bägge lags supportrar. När jag går i mina himmelsblå färger dyker det upp gulsvarta för att diskutera i stället för att provocera. Likadant är det när min Elfsborgs-vän sitter med mig på nån av Malmös pubar inför match. MFF-IFE och IFE-MFF är bevis på hur fantastiskt roligt det är med fotboll och att hålla på ett lag, att älska ett lag.
I Borås regnar det. I Borås regnar det nästan alltid. Borås är den direkta motsatsen till "sola i Karlstad". Så sägs det. Så känns det. Det är inte enbart klimatologisk nederbörd jag talar om. Har för mig att det var rätt fint väder förra året, men som MFF spelade kändes det som ösregn i mitt sinne. 2-1 till Elfsborg och det enda som värmde var Erik Johanssons mål. Senare samma år, på hösten, spelade dessa bägge lag 0-0 på Malmö Stadion och det var en av förra årets sämsta hemmamatcher. MFF var guldpretendenter men lade sig på rygg och skänkte bort guldet till Djurgården. Ett duggregn hade dränkt mig där jag med öppen mun stod och skrek ut min besvikelse. Jag tror min gode vän elfsborgaren var gladare.
Det blev 2-1 för några år sen uppe i Borås. MFF ledde med 1-0 i paus, det var gratis kanelbullar och kaffe i pausen. Nån stor sponsor bjöd. Det ösregnade. Strålkastarna la av. Elfsborg gjorde två mål och vann. Jag var genomblöt. Borås i ett nötskal.
I samma nötskal var matchen som kunde räddat MFF kvar i allsvenskan. 5-2 till Elfsborg. No mercy från Elfsborgs sida där inte. Anders Svensson gjorde det där underskönt vackra målet direkt efter hörna. Som han sen repriserade i Fotbollskväll några dagar senare. MFF låg under med 4-0 i paus. På den kvällstunga himmeln hade nån skrivit Superettan med stora dystra bokstäver. Det regnade.
Det finns fler förluster. Men det räcker nu. Rätt beklämmande att tänka på förluster. Vinster är roligare. Och det finns ändock några stycken att välja mellan. Men två står ut över mängden de senaste åren.
Först, andra matchen 2001. MFF hade vunnit över AIK i sin premiär och IFE hade krossat Norrköping borta. Tåg upp från Varberg, samling på McEwan´s med guliganer och himmelsblå. Fantastisk stämning, fantastiskt väder, fantastisk match, 2-0 till MFF.
Det var en match jag var nervös inför, mer nervös än brukligt. Åka till Borås och hämta poäng har aldrig känts som en uppgift man tar lätt på. Det året dessutom med oss som nykomlingar i allsvenskan, Elfsborg i media nåt av ett favoritlag inför säsongen. Svensson och Berglund tillsammans. Bara en sån sak. Som om inte det var nog så hade mitt tröjnamn bytt klubb; Gudmundson hade på våren lämnat MFF och gått till just Elfsborg. Men, som sagt: 2-0 till MFF. Den segern var mycket skön. Vissa av oss började redan ropa på guld. Och så hade vi ju Zlatan.
Samma år, samma lag:
Optimismen jag kände i Borås då var borta sen länge (liksom Zlatan) och Schopenhauer hade inte kunnat ge pessimismen ett sorgligare ansikte än undertecknads. Förlust mot Elfsborg och superettan var så gott som ett faktum. Elfsborg hade visserligen också den berömda kniven på sin strupe men hade Norrköping hemma i sista matchen. Enklare motstånd än MFF:s AIK borta, för att ta till en underdrift.
Det var en sen höstkväll. J-O åter bredvid mig i sin gul-svarta tröja. Det var kallt. Fullmånen gick nästan att ta på. Det var kanske den viktigaste matchen i min karriär som supporter. Det var så nervöst och ordlöst det kan bli mellan två vänner utan att det ska kallas autism. Det blev en lycklig avslutning. MFF vann med 3-1 efter bland annat ett otroligt viljemål av Jörgen Ohlsson, som naturligtvis borde stå staty efter denna bragd. MFF klara för ännu ett år. Elfsborg vann veckan därpå och säsongen var lyckligen slut för både MFF och IFE.
På måndag är det dags igen. Till Borås. Det kommer kanske att regna, kanske inte. Förhoppningsvis blir det en bra match mellan två klassiska lag inom svensk fotboll. Min nervositet inför och under matchen kommer absolut att vara lika monumental som vanligt. Och icke att förglömma, helt säkert kommer det att bli ett trevligt mottagande av mig som himmelsblå av guliganerna, stora som små. Och sånt ska inte underskattas. Inte nu, snart ett år sen två så kallade firmor gjorde upp i Stockholm, i stället för att gå på fotboll. Inte nu, snart ett år sen en person dog i det meningslösa våldet som dessa så kallade firmor älskar mer än sina lag. Inte nu, inte nånsin.
Säkert är också att det kommer att stå 0-0 innan matchen börjar, att bollen är rund, att allt kan hända, att matchen inte är slut förrän domaren blåser i sin pipa, att vi tar en match i taget och allt vad flosklerna säger. Att Elfsborg förlorade mot Landskrona senast spelar ingen roll. Att Malmö FF lekte med lillebror Helsingborg på ett sätt som lillebröder i alla tider har fått stå ut med, inte heller spelar det nån roll. Det är ny match, det är 0-0 just nu och jag längtar dit.
Jag känner mig alltid välkommen till Borås och Ryavallen, tack för det. Om några veckor hoppas jag ni känner er lika välkomna till Malmö och vår Stadion. Två trevliga kvällar, två fantastiska matcher, nya vänner och bekantskaper; allt det där önskar jag er och oss. Fast poäng hoppas jag ni inte får några. Nån måtta på vänligheten får det vara.
Läs även elfsborgaren Jan-Oves gästkrönika på http://www.svenskafans.com/fotboll/mff/
Magnus Johansson
