I backspegeln: 70 år sedan första guldet

I dag den 7:e juni är det på dagen 70 år sedan IF Elfsborg bärgade sitt allra första Allsvenska Guld. Guldet spelades hem genom en seger mot AIK hemma på Ramnavallen (eller Idrottsplatsen som den kallades på den tiden) inför det ännu gällande publikrekordet 16.348 åskådare.

Det var just AIK som var Elfsborgs främsta utmanare om mästerskapstecknet. Med två omgångar kvar av Allsvenskan 1935/36 så hade Elfsborg och AIK lika många poäng. Serieupplägget var lite annorlunda på den här tiden och i de avslutande omgångarna skulle Elfsborg och AIK mötas två gånger. Alltså var det rena finalmatcher som seriemakarna lyckats knåpa ihop. Elfsborg toppade serien på bättre målkvot och hade alltså ett litet försprång mot AIK.

Matchen i den näst sista omgången spelades på Stadion i Stockholm och efter tre Elfsborgsmål inom den första halvtimmen så såg matchen ut att vara avgjord. Målskyttar var: Sven Jonasson (straff), Åke Samuelsson och Åke Hallman. Men AIK kom tillbaka i den andra halvleken och tog över mer och mer av matchen. Målen började också rulla in för Stockholmarna. Med tio minuter kvar var ställningen 3-1 till Elfsborg. Då inträffar ett intermezzo på den ena ståplatsläktaren som fattar eld och matchen måste avbrytas. Så här skrev Borås Tidning om incidenten: ”Publiken rusade in på planen, fylkade sig på linjerna och polisen hade fem minuters göra att flytta åskådarna till bortre delen av löparbanan innan matchen kunde fortsätta”

Det var alltså ingen större fara med branden utan matchen kunde spelas färdigt. Strax efter avbrottet gjorde AIK 2-3 och pressade sedan på för fullt för en kvittering i slutminuterna men trots panikscener i Elfsborgs straffområde lyckades de gulsvarta krigarna hålla undan. Seger med 3-2 och föreningens första Allsvenska guld var väldigt nära.

Inför det avslutande mötet lagen emellan på Ramnavallen hade Elfsborg två poäng och en överlägsen målkvot i försprång mot AIK. Vilket betydde att AIK för att bli mästare skulle behöva besegra Elfsborg med 6-0, 8-1, 10-2 osv.

Omgång 21 (1 Juni) AIK - IF Elfsborg 2-3 (0-3)
Elfsborgs målskyttar: Sven Jonasson, Åke Samuelsson, Åke Hallman
Publik: 18 773
Domare: Sölve Flisberg, Norrköping

Intresset i Borås var såklart enormt när stadens lag skulle bli mästare för första gången. Tolv timmar innan match (01:30 på natten) började folk köa utanför biljettkassorna vid Ramnavallen. På morgonkvisten var det som dåtidens källor skriver ”svart av folk” som köade utanför och en timma innan matchstart kunde funktionärerna hänga ut skylten ”Slutsålt”. Vilket innebar ett nytt prydligt publikrekord för Ramnavallen på 16.348 personer. Hur de fick plats är en fråga som man kan fundera på när man ser hur Ramnavallen ser ut nu för tiden. Men det gick på något sätt. Fast hur mycket åskådarna verkligen såg av matchen är en annan femma.

Serieavslutningen mot AIK blev en stor Gulsvart segerfest. Gnaget lyckades inte hämta in Elfsborgs försprång utan det blev Elfsborgsseger med 4-1. Målskyttet inleddes med ett drömmål från Åke Samuelssons sida. Han lyfte bollen över ”Gurra” Sjöberg i AIK-målet och mötte själv bollen med huvudet och nickade in den i mål. Sven Jonasson ville inte vara sämre utan bjöd även han på delikatess i och med 2-0 målet där han efter att ha gjort bort tre AIK:are sköt 2-0 hårt och distinkt bakom Sjöberg i AIK:s mål. Övriga målskyttar för Elfsborgs del var Karl-Erik Grahn och Gillis Andersson.

Omgång 22 (7 Juni) IF Elfsborg - AIK 4-1 (1-0)
Elfsborgs målskyttar: Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn, Gillis Andersson
Publik: 16 348
Domare: Otto Ohlsson, Helsingborg

Vilka var då spelarna som grejade Elfsborgs guld. Läser man Fotbollbokens presentation av guldmedaljörerna hittar man yrkesbeskrivningar som mekaniker, bokbindare, textilarbetare, lagerbiträde mm. Man kan även läsa att legendariske Sven Jonasson arbetade som expedeitionsföreståndare på Justs färgeri. Sven Jonasson denne legendariske spelare som var Elfsborgs skyttekung under nästan tjugo år (spelade Allsvenskt 1927-46). Sven spelade inte mindre än 410 matcher och gjorde 252 mål. Han beskrevs som omöjlig att justera och var i princip aldrig skadad. Vilket bland annat kan utläsas av att han spelade 334 Allsvenska matcher i rad för Elfsborg. Varför missade han då en match? Inte på grund av skada utan för att han inte fick permission från sin militärtjänstgörning. Detta var mitt under andra världskriget (1943) och kronan ansåg sig behöva Svens tjänster bättre än Elfsborg. Till nästa match var dock Sven Jonasson tillbaka igen och som vanligt som målskytt.

Sven Jonasson är den mest kända spelaren från denna epoken men faktum är att Elfsborg med start från mitten av 1930-talet dominerade svensk fotboll under en tioårsperiod och även hade en mängd spelare med i landslaget. På elva säsonger mellan 1934/35 – 1944/45 vann Elfsborg nio medaljer varav tre guld. Förutom Sven Jonasson så är den mest namnkunnige spelaren från den här tiden troligen Karl-Erik Grahn. Karl-Erik som faktiskt har varit involverad i alla de fyra guld vi hittills vunnit. Som spelare i de tre första och som tränare vid det fjärde guldet. Karl-Erik beskrivs av Allhems sportlexikon på följande sätt: ”Hans utmärkta teknik parad med stor slitstyrka och passningsförmåga har firat stora triumfer”

Följande spelare var med och vann guld med Elfsborg 1936:
Axel Ohlsson (mv), Erik Lager, Erik Källström, Rickard Borg, Arvid Emanuelsson, Erik Ohlsson, Gillis Andersson, Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn, Åke Hallman, Henry Lindblom, Einar Jonasson (mv), Yngve Ölander, Gösta Dahl, Axel Stenholm, Kurt Ölander och Rolf Karlsson (mv) 

0 kommentarer

Jonas Lidén2006-06-07 05:00:00