-
Inför IFK - IFE
Efter jackpotten mot Halmstad - Nu intar vi Göteborg!
Frågetecknen var två stycken inför matchen mot Halmstad.
Hur slitna skulle laget kunna vara med tanke på det tighta spelprogrammet?
Landskamper för några spelare och en lika tuff som omtalad cupmatch mot Helsingborg. Det sätter sina spår.
Hur mådde mittlåset Jon Jönsson och Andreas Augustsson?
Borås Tidnings rapport inför cupmatchen fick mig att sätta frukosten i halsen. Andreas Augustsson skadad! Blödning i låret efter en kollision med Abbas Hassan. Det som inte fick hända hade hänt. Hans medverkan i cupmatchen påstods vara osäker men väl på plats på Olympia fanns Augustsson med och av hans skada märktes intet och mot Halmstad spelade han som om ingenting hade hänt.
Vad som hände Jon Jönsson kan väl heller knappast ha undgått någon. Jag tror inte heller hans spel mot Halmstad undgick någon. Han gjorde sitt andra mål och tillsammans med Kejsar August höll han ihop försvaret.
Hur matchen gick vet vi alla. Halmstad blev en munsbit för ett utsvultet Elfsborg. Årets första sexpoängare är i hamn och vi fick se tre mål under första halvlek. Personligen mest gladdes jag mest med Mathias Svensson. Äntligen fick han sätta mål igen. Äntligen fick han tyst på kritikerna. Sist han nätade var mot Häcken hemma 26 april. Då gav hans mål 2-2 och delad poäng.
Samarbetet mellan honom och Stefan Ishizaki har sett lovande ut förut. Jag minns gärna Ishizakis inlägg fram mot Mathias i andra halvlek under GAIS-matchen. Då hann Mathias inte fånga upp inlägget men nu fungerade det äntligen. Det har under sommaren riktats kritik mot Mathias för att han inte levererar varken mål eller målgivande passningar. Vad kritikerna missat är hans enorma arbetsinsats. Fråga vilken allsvensk försvarare som helst hur det är att försvara sig mot en mänsklig pansarvagn i över en timma så förstår dem – förhoppningsvis – hur viktig Mathias Svenssons slit är för IF Elfsborg.
Nu väntar årets match. För andra gången i år. Det handlar om returmatchen mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi och det nu är det bara revansch som gäller. Av någon underlig anledning har Elfsborg haft lätt mot Göteborg oavsett tabellposition. De supportrar som varit med längre än mig minns med glädje matchen 1997 på Ryavallen. Elfsborg var nykomlingar i allsvenskan och IFK Göteborg var regerande mästare. Siffrorna skrevs till
3-0 till Elfsborg. Själv minns jag gärna returmatchen hemma på Ryavallen hösten 2004 när Johan Karlssons volley och Johan Wilands räddning på Niclas Alexanderssons straff sänkte IFK Göteborg.
Vad jag också minns men helst vill förtränga är resultaten de senaste två åren. Sedan Borås Arena invigdes har vi inte besegrat IFK Göteborg. Två gånger har de haft tur och en gång har de besegrat oss. Tur hemma på Gamla Ullevi 2005 när Peter Ijeh kvitterade på matchens sista spark och ännu mer tur igen när Karl Svensson nickade in Oscar Wendts frispark hemma på Borås Arena när klockan passerat 90 minuter. Matchen här hemma 2005 är ingenting jag vill minnas. IFK vann rättvist med 0-2. Därför är det revansch som gäller och ingenting annat. Det finns chans till tre poäng och försvar av serieledningen.
På tal om IFK så är det en sak jag inte begriper:
Varför får inte Bengt Andersson chansen i landslaget igen nu när Andreas Isaksson är indisponibel?
Jag förstår det inte.
Vill han inte eller har han trampat förbundskaptenerna på tårna?
Inget ont om John Alvbåge eller Rami Shabaan – den sistnämnde har jag aldrig sett spela – men nu när det gäller något så varför inte satsa på någon med rutin? Bengt Andersson är trots allt en av allsvenskans bästa målvakter, bland annat så konkurrerade han ut Alvbåge så till den milda grad säsongen 2005 att han valde att flytta till SAS-ligan för spel i Viborg.
Tur att detta är Lars Lagerbäcks och Roland Anderssons problem och inte mina. Tur att det inte är mitt hem som riskerar påhälsning. Men varför nöja med hyllningar på ett lakan när man kan bli omnämnd hos Röd Guling?
På måndag intar vi Gamla Ullevi.
”Bara boråsare” skall eka hela vägen hem till Borås Arena.
