- -
Elfsborg tog poängen som behövdes - Guldet bärgades
Joakim Sjöhage blev guldmålskytt när Elfsborg säkrade det Allsvenska guldet.
Svenska Mästare – smaka på det. Det var 45 år sedan sist och som Gert Fylking någon gång uttryckt det: Äntligen!
Haglund valde att matcha laget med samma uppställning som mot Helsingborg. Det vill säga med både Mathias Svensson och Joakim Sjöhage i laget från start. Det föll väl ut då och så även i dag. Jocke Sjöhage blev guldmålskytt och Matte Svensson var en av de bästa spelarna på planen. Mathias har verkligen tagit revansch i år. I fjol såg många honom som en misslyckad värvning men i år har han verkligen visat varför han var värd slantarna som han köptes hem för.
Utsålt har det hetat om Borås Arena i veckor men något publikrekord blev det inte eftersom dels kapaciteten minskat sedan i fjol och dels antalet släppta biljetter minskats ytterligare med något hundratal av säkerhetsskäl. De sista biljetterna släpptes i förmiddags och gick åt i ett nafs. Några hade tältat utanför biljettkontoret sedan igår för att vara säkra på biljetter. En Elfsborgsvän från Tyskland flög upp till matchen på vinst och förlust och lyckades köa till sig en biljett även han. Det var ett laddat Borås Arena som tog emot spelarna när de gjorde entré. Efter många års harvande på Allsvenskans tionde plats, i division 1 södra o.s.v. så var det nu eller aldrig. Det kändes verkligen som att nu jävlar ska vi ta hem det här.
Men så började matchen och det märktes att spelarna var tagna av stundens allvar. För den som letade fel fanns det enkla misstag att notera i passningsspel, felbeslut i försvarsspel osv. Men varför älta det? Killarna redde ut nervpressen och bärgade de tre poäng som behövdes. Allt som betyder något en dag som denna.
Segermålskytt blev Joakim Sjöhage som därmed för alltid skrev in sig Elfsborgshistorien. Målet kom efter ett fint anfall där Anders Svensson smekte iväg bollen med en yttersida till Daniel Alexandersson på vänsterkanten som i sin tur lyfter in bollen i bortre straffområdet. Matte Svensson möter med huvudet och nickar bollen förbi Djurgårdens målvakt och så när över mållinjen innan Joakim Sjöhage dyker upp trycker in bollen i nät. Frågan är om inte Mattes nick tagit sig in i mål på egen hand men Jocke tog det säkra före det osäkra. 1-0 och Borås Arena exploderade i glädjefnatt!!!
Bara någon minut efteråt kunde det blivit 2-0. Först genom Daniel Alexandersson vars skott Touray räddade. Returen tog Ishizaki hand om och lyfte in den till Sjöhage(eller var det Matte??) som var helt fri framför mål men fick bollen över. Mål där och det kunde blivit en behaglig resa. Nu blev det istället en nagelbitare ända in i det sista. Sjöhage var het nu och inblandad i det mesta som hände i slutet av den första halvleken. Efter att gått in hårt i en duell med Touray så varnades han. Den smäll som Touray fick av Sjöhage tog så illa att Djurgården tvingades byta målvakt.
Ledning med 1-0 i paus var rättvist. Även om Djurgården stod upp bra och säkert hade väl så mycket boll så var det vi som var hetast och skapade chanser.
Andra halvlek var i princip en lång, lång väntan. Nervöst och mycket kamp. Publiken gjorde sitt till för att hjälpa fram de våra. Det gick rysningar genom kroppen när Elfsborgsläktaren i andra halvlek stämde upp i ”Stå upp för Elfsborg”. Underbar sång från läktaren utan massa klappande och trummande för en gångs skull. Trumma behövs visserligen och passar utmärkt på en del sånger men kan lätt bli för mycket av det goda.
I slutet hade tydligen Djurgården ett läge där det enligt de många experter kunde blåsts för straff. Själv uppfattade jag inte någon sådan situation just då. De sista minuterna var det mest ”nej-bort-med-bollen-tankar” som gällde så fort bollen kom i närheten av vårt straffområde. Efter att ha sett några korta bilder på TV så kan man konstatera att bollen tar på Kejsar Augusts arm men det är ju samtidigt ett sånt där 50/50-läge. Ibland blåser domaren straff och ibland inte. I dag blev det inte straff. Till skillnad från senast mot Helsingborg hade vi idag lite flyt med domsluten i straffområdet. Det kanske stämmer som klyschan säger: Det jämnar ut sig i långa loppet.
Till slut blåstes matchen i alla fall av till allas glädje. Helt underbart! Eller vad man nu ska säga. Går inte att sätta ord på de känslor som for genom kroppen…
Pokal och medaljer delades ut. Spelarna sprang ärevarv på ärevarv och verkade aldrig vilja sluta njuta av den här stunden. Förståeligt – jag ville heller aldrig att det skulle ta slut. Någon timma efter segern hyllades även spelarna på Stora Torget inför tusentals Sjuhäradsbor som inte ville sluta jubla med och få hylla sina hjältar.
