Elfsborg - AIK 4 jävla 0
Förra gången jag skrev om en match mot AIK tog det hus i helvete och väldigt många hade åsikter om min psykiska status. Förmodligen hade alla rätt…
Alltså, här har man suttit och skrivit en helt underbar text om söndagens match och så kraschar hela skiten. Ibland vill det sig helt enkelt inte. Men vad tusan. Tid är det enda jag har gott om, så jag gör ett nytt försök.
Detta var alltså matchen med stort M. Här var det dags för revansch och dags att visa bönderna vilka som EGENTLIGEN är bäst i Sverige. För visst var det väl så att Elfsborg under 26 omgångar bara haft tur i långa banor samtidigt som AIK haft otur med domare och taskiga motståndare. Nu var det i alla fall dags att visa var skåpet (eller i alla fall bucklan) skulle stå. Förutsättningarna fanns. Elfsborg saknade Matte Svensson (viktig kugge i anfallsspelet), Andreas Augustsson (viktig kugge i försvaret) och Johan Karlsson (också viktig kugge i försvaret). Sätt till detta att vi dessutom hade en debutant på topp. Allt var upplagt för att vi skulle åka på storpisk. Å andra sidan saknade AIK en del spelare de också, så visst hoppades vi på ett mirakel!
Vi fick inget mirakel. Långt ifrån. Det blev ungefär som förväntat. Eller var det inte så? Eller hur var det nu igen? Vad hade vi som talade för oss? Nja, förutom en makalös Anders Svensson på mitten, längst fram, längst bak, till vänster och till höger. En lika bra Samuel Holmén, en briljant Denny Avdic på topp (vilken debut!). Ja, jag skulle kunna hålla på så med hela laget, men det skulle bli väldigt tjatigt i längden. Jag nöjer mig med att säga att jag är jävligt nöjd med att ha en taco-älskande mittfältstjockis i vårt härliga guldlag… Han gjorde precis som han ville i denna match och var precis lika bra som vi vet att han kan vara. Men bara så ni vet så överglänstes han i denna match av denne Denny Avdic som imponerade storligen på både mig och Håkan (som, precis som vanligt) stod bredvid mig under matchen.
Nu gäller det för alla att veta att det finns TRE sorters människor i världen. Det är svarta, vita och huskvarnabor. Har man som jag bott ett antal år i Jönköping vet man vad de går för i Huskvarna. Men denne sympatiske kille är alltså undantaget som bekräftar regeln. I honom har vi förhoppningsvis hittat en riktig guldklimp som vi kommer ha mycket nytta av i framtiden. Hans två mål mot Sveriges bästa lag var i alla fall riktigt läckra.
Speciellt det andra målet som var ett stenhårt kanonskott rakt upp i krysset. Eller ja, egentligen var det väl inte riktigt i krysset. Det var mer i mitten av målet, fast väldigt långt ut på kanten och lite högre än mitten av målet och Öhrlund var så chanslös man bara kan vara. Men det var i alla fall ett hårt och välplacerat skott. Och om man verkligen anstränger sig och kisar samtidigt kan man TRO att det är i närheten av krysset i alla fall. Ja, efter Elfsborgs 2-0 var det liksom proppen ur och när Jon ”AIR” Jönsson lyfter (med ett häng som skulle få självaste Michael Jordan att bli avundsjuk) och visar att man som nybliven svensk mästare klarar allt genom att passa Martin Andersson genom att nicka bollen i ribban och därmed ge Martin öppet mål för 3-0 var det klang och jubel på läktarna. Det är klart som korvspad att det var avsiktligt. Det sa han i intervjun efter matchen på radio. När sedan Holmén också ville ha en stund i rampljuset sköt han in 4-0. Alltså, smaka på det. Fyra-jävla-noll mot laget som spelat den bästa fotbollen i allsvenskan i år! Det är fan vad jag kallar bonnröta. För inte kan det väl vara så enkelt att Elfsborg helt enkelt ÄR bäst i år? Nej, vi kallar det bonnröta så slipper vi några krav inför nästa år…
I övrigt har det varit kul att läsa diverse gästböcker efter matchen och få läsa att vi är ett gäng pinsamma bönder som sjunger bonniga ramsor och dessutom väljer att håna motståndare istället för att fira vårt eget guld. Vad tyder detta på? Det finns bara ett alternativ. Vi är bönder, förstås! Och stolta är vi för det! Det mest roliga under hela året är helt klart att vi lyckats vinna ett SM-guld, trots att vi är bönder. Där ser man, utan bönder stannar Sverige! Länge leve lantmännen, Bolinder-Munktell och rödbrokiga kor. Det kan leda ända till ett SM-guld.
Jaha, vad mer finns att tillägga? Jo, det finns en sak jag bara måste få ner på pränt. Det gäller en spelare som gjort sin sista match i den vackraste av tröjor på Borås Arena. En kämpe som i alla matcher han spelat för oss alltid gett precis allt. Han har inte alltid varit den mest tekniska spelaren på plan. Han har ibland gjort en del matcher som varit felfria. Han har sällan synts på plan och det är inte alltid klacken har sjungit hans namn högst av alla. Men när matchen var över och segern var bärgad var det bara hans namn som hördes eka över hela Borås Arena. Den spelaren är ingen mindre än:
Magnus Samuelsson
Vi hade börjat sjunga hans namn flera minuter innan slutsignalen och i samma sekund matchen var över fortsatte vi sjunga och en ensam spelare kommer fram till klacken och bara njuter. Resten av laget stannar på respektfullt avstånd bakom honom eftersom detta är Magnus stund och ingen annans! Det ser ut som om en del av de andra spelarna också är rörda av hyllningarna som sköljer över denne kämpe. Magnus! Vi som var med i Myresjö kommer ALDRIG glömma det du gjorde där. Det är en av de största gester någon spelare någonsin gjort för oss supportrar och vi kommer ALLTID hylla dig för det. Tack för dessa år och lycka till i Peking. Du är hjärtligt välkommen till Borås Arena 2008!
