Framgång, lycka och respekt

I väntans tider på premiären vill jag i denna krönika ta upp tre saker jag tänkt en hel del på. Framgång, lycka och respekt är saker som jag tycker har mycket med sportens värld att göra

Framgång
Ingen kan ta miste på den oerhörda utveckling som IF Elfsborg har haft de senaste åren, men det är mycket hårt arbete som ligger bakom dessa, och då inte bara på planen. Stefan Andreasson har gjort ett oerhört jobb med sponsorer och andra gulsvarta supporters runt om i landet för att få hjälp med stora värvningar. För några år sedan var det värningar från Falkenberg som gjordes, idag från Vålerenga, Portsmouth, Norwich, Southampton med flera. Detta var helt orimligt förr men klubben har växt. Skulle man kunna säga att Elfsborg har sin storhetstid nu? Att denna klubb är ett riktmärke för alla klubbar i Sverige? Jag skulle vilja påstå att om det inte är hela sanningen, så är det en del av den.

IF Elfsborg visade förra året att man inte behöver tillhöra en storstad och ha de största sponsorerna i landet. Det som krävs är en bra styrelse och organisation, personer med hjärta för klubben som vill hjälpa densamma på bästa tänkbara sätt och utnyttja de tillfällen som ges med värvningar exempelvis. Allt detta har Elfsborg klarat av och SM-guldet finns numera i Borås.

För att en styrelse ska fungera bra krävs det att ett bra samspel och att en positiv atmosfär ska skapas, för den finns inte från början utan arbetas fram. Med organisation menar jag inte bara de som sitter i klubbledningen utan alla som är involverade inom klubben. Allt från klubbdirektör till ideella ungdomsledare, alla krävs för att resultatet ska bli bästa tänkbara.
Detta är något som även vi i Guliganerna måste tänka på, att alla behövs och bidrar till resultat! Eftersom Guliganerna är en helt ideell verksamhet krävs det att många hjälper till utifrån. Det enda som krävs är att rätt person gör rätt saker.

Framgång föder framgång brukar det heta. Sätter man in det i ett perspektiv som gäller IFE och Guliganerna så stämmer det bra överens, som jag ser det. Hade inte Elfsborg utvecklats på det sätt som man gjort de senaste säsongerna, tror jag heller inte att Guliganerna hade utvecklats på samma sätt. Hur många tror att vi haft lika många medlemmar om vi spelat kvar på Ryavallen, haft ett publiksnitt på femtusen och fruktat kval varje säsong? Inte jag i alla fall. Å andra sidan tror ja inte Elfsborg hade gått så bra utan supportrarna. Vad hade en match varit om inga åskådare varit på den? Utan det stöd som byggs upp på läktarna? Jag tror att vi har bidragit till klubbens utveckling. James Keene sa så här till mig när jag frågade vad han visste om Guliganerna:
   - När vi spelade här i höstas var det riktigt mycket supportrar till Elfsborg, det kommer jag ihåg.
   Om jag inte missminner mig så var det även riktigt många GAIS-supporters på arenan samma match, men ändå sticker Guliganerna ut. Viktigt att komma ihåg om någon klubb som AIK gör en storsatsning, ge aldrig upp!

Lycka
Framgång och lycka hänger ihop anser jag. Går det inget bra, är man inte lycklig, och det gäller väl det mesta i livet. Tänk på den oerhörda lycka som utbrast på Borås Arena den 5 november 2006. Lycka förtjänar alla, men ibland behövs det mycket arbete innan den känslan infinner sig. Givetvis kan det även handla om tillfälligheter men ändå kan man arbeta fram lycka. Hade vi varit lyckliga om Elfsborg hamnat femma år 2006? För att vi under 2007 ska kunna uppnå samma lycka som föregående år krävs det att vi arbetar tillsammans, stöttar fram IF Elfsborg på de sätt som man själv vill, ingen skall vara tvingad till något. En del gnäller på sittplatspubliken, varför det? De är minst lika mycket gulsvarta som klacken är, de kanske bara inte har samma intresse i att stå i klacken. Alla bidrar minst lika mycket!

Respekt
Vi supportrar måste respektera laget, men samtidigt måste de respektera oss. Här vill jag ta upp två saker som handlar om detta.
   I början på mars såg jag hockey mellan Linköpings HC – DIF på plats i Linköping. Både under match och efter var det väldiga bråk och upplopp mellan supporters. Lagkaptenerna i båda lagen försökte lugna ner supportrarna genom att prata med dem och Jimmie Ölvestad i DIF gjorde det två gånger och sa:
   - Boys, det är jättekul att ni har kommit så många hit men nu får ni sluta upp med det ni håller på med. Vi ska göra en riktigt bra match men då vill vi att ni stöttar oss så vi vinner det här, och det vet ni hur ni gör på bästa sätt så sluta upp och bråka så lirar vi hockey.
   Det är det här jag menar med respekt. Jag hoppas ALDRIG att en kapten i Elfsborg ska behöva ta en mick i handen under match och be supportrarna att lugna ner sig. Supportrarna måste respektera laget och det gör man inte genom att bråka, det ställer bara till problem för klubben. Nu är det en stor skillnad mellan en stockholmsklubb och IF Elfsborg i supporterantal, än så länge. Guliganerna är på uppgång och en dag kanske vi har mångdubbelt många i klacken, det är då vi måste tänka på vad vi står för. Att Guliganerna länge haft stämpeln ”Sveriges snällaste klack” kan bero på att vi inte varit så många, men samtidigt tycker jag att vi ska vara det även om antalet ökar stort. Vi visar kärlek till klubben, inte hat genom att bråka och ställa till problem.

Samtidigt måste spelarna respektera oss. Vet att många diskuterar varför spelarna inte tackar efter match, oavsett resultat. Jag kräver inte att spelarna ska gå fram till klacken, göra vågen och allt sånt vid förlust eller kryss. Det jag vill se är en schysst applåd riktad mot Guliganerna efter varje match. De flesta gör precis så här, men vissa bara går ut. Hur många kom fram och tackade efter FC Köpenhamnsmatchen? Ett par gick direkt ut i omklädningsrummet och var riktigt förbannade. Jag kan förstå dem, men de ska ändå inte glömma vad supportrarna har gjort under matchen.
   Efter samma ishockeymatch som innan blev resultatet missat slutspel för DIF. Ändå kom hela laget fram till supportrarna, tackade och applåderade för en bra säsong. De flesta åkte in i omklädningsrummet men fem stycken stannade kvar på isen och tänkte över situationen. Några minuter senare åker dessa fem fram till klacken och applåderar än en gång. Där snackar jag om kärlek till sina supporters. I och för sig tror jag att många grabbar gjort samma sak i Elfsborg, men måste kunna ta en förlust och ändå se det positiva. Det är ändå inte klackens fel att laget förlorade.

Till sist vill jag citera Stefan Ishizaki när jag träffade honom för ett tag sedan:
- När det går som mest dåligt, det är då vi behöver stödet från läktarna. Det ger energi att springa de där extra metrarna även om allt känns uppgivet. Det kan till slut vända en match.

Kom ihåg det, vi ger aldrig upp!