Malmö FF - IF Elfsborg 2-3

Elfsborg besegrade i dag Malmö FF med 3-2 på bortaplan.

43 dagar till allsvenskan, mot Anderslöv sa vi samstämmigt när vi satte oss i min gamla Audi och tog sikte söderut och mot träningsmatchen Malmö FF-Elfsborg. Magnus, en av mina allra bästa vänner är sedan barnsben trogen MFF: are och sedan länge hade vi planerat denna fotbollsresa, bara vädret tillät. Och det gjorde det, det var en kall februarisöndag men rapporterna hade talat om uppehåll och runt noll grader. Sämre kunde det ha varit och väl utrustade med varma kläder och varmt i termosen började då denna resa söderut mot Skåne och Anderslöv. En gammal lantbrukarort strax sydost om Malmö med slätter och riktig bra odlingsmark för bete åt kreaturen på sin tid. Goda förutsättningar för ett riktigt grönt gräs alltså men paradoxalt nog så lär detta vara en av Skånes bästa gräsmattor av plast (!), därav val av spelplats i eftermiddagens match.

Knappt hade vi fått upp värmen i bilen då vi åkte förbi Falkenberg och jag tänkte på D. Alexandersson, det spännande nyförvärvet för i år. Jesper Bengtsson kommer ju också härifrån och jag minns fortfarande "Magic" i sina bästa stunder i den gulsvarta dressen. Mindes också en match i division 1 mellan Falkenbergs FF och Elfsborg, det måste ha varit 93 eller 94 och det gula laget vann komfortabelt med 3-0. Enda nackdelen var att det var just FFF som spelade i gult och våra hjältar var då långt ifrån allsvenskan.

Färden fortsatte och Halmstad passerades, normalt brukar jag här ta sikte på Örjans Vall men tyckte det var skönt att slippa det idag. En riktig skräckarena och vem har glömt de tråkiga 0-5, 0-3, 0-3 och 0-1 de senaste åren? Dock har jag ett trevligt minne härifrån, 1998 och med Kjetil Pedersen i högform den höstkvällen vann vi med 3-0 istället. Senast det blev en allsvensk vinst på Örjan var 2002 och i samma matchminut som Berggren slår in segermålet såg min yngsta dotter dagens ljus på sjukhuset i Varberg, sju mil norrut. Jag kommer ihåg hur barnmorskan tyckte synd om mig då jag nervöst gick ut och in från salen där hustrun låg, vad hon inte visste var att textteven stod på i fikarummet.....4-0 i hösten cupsemifinal, vilket lite senare gav det där undersköna cupguldet, glömmer jag inte heller så kanske är det ingen skräckarena ändå. I år kommer vi att vinna igen mot HBK, det liksom känns så.

Hallandsåsen passerades och vi var i Skåne och motorvägen tog oss snabbt ner mot Helsingborg och skyltarna pekade åt Danmark och Olympia. Vi ignorerade båda och säg vad som är mer synonymt än 1-1 mellan HIF och IFE eller gott danskt smörrebröd med öl till. Glömd är den tråkiga 0-1 förlusten i somras, det var under semestern och den kvällen tycktes de flesta i Elfsborg tagit ledigt. I år tror jag det blir 1-1 igen.

Om Halland är platt är, tro det eller inte, Skåne ännu plattare. Landskrona eller snarare det gamla varvet tornade upp sig mot horisonten och platt fall har vi varit med om mot BoIS alltför många gånger. Senast det begav sig var också under förra årets semester, fast då tog våra spelare semester först efter 75 minuter, innan dess såg det bra ut med en 1-0 ledning men det blev en dyster sorti igen, 1-2.

Nu skulle vi bara förbi Malmö och ta av lite mot ost så skulle vägen heta 101 och redan nu märkte vi det stora intresset för matchen. Karavan är väl att ta i men en strid ström av bilar gav oss en föraning om det publika intresset för dagens match. Jag försökte få det till att Elfsborg alltid drar stora massor av åskådare men fick föga gehör för de teorierna. Det hade ryktats om att Patrik Andersson skulle göra comeback idag men ingen trodde nog på det egentligen. Fast jag måste medge att det är mycket imponerande med detta enorma intresse för MFF. Supportrarna tycks ha drabbats av hybris månader i förväg och det liksom går som ett mantra från mun till mun, -"goullet sa him".....

Den skånska dialekten var i alla fall mycket påtaglig och när vi till slut hittade en plats att ställa bilen på, tänkte jag att Häcken skulle ha varit mycket glada om det kom såhär mycket folk på en allsvensk match för deras del. Jag lyssnade febrilt efter någon med mer västgötsk klang men mantrat från alla himmelsblå dränkte nog det. Till slut fick jag i alla fall syn på ett glatt gäng med samma färger på sina halsdukar som min. Det kändes liksom lite bättre att inte vara helt ensam i den stora världen tyckte jag. Vi hälsade på varandra och fick sedan någorlunda bra platser och det mest spännande nu var hur Haglund skulle formera styrkan.

Läs vidare i del 2