Elfsborg - Linfield 1-0
Onödigt spännande…
Ja, vad ska man säga? Det var en riktig pärs för alla inblandade! Jag kände mig så totalt jävla säker under hela första halvlek då Linfield inte ens kom över halva plan. Eller rättare sagt: det gjorde de ju, men det kändes inte som det eftersom vi var så totalt överlägsna. Men, som vanligt har vi ALLTID stora problem med lag med brittisk spelstil. (Alltså de lagen som springer oavbrutet och har hjärtan stora som hus och aldrig ger upp. Ungefär som… Ja, Linfield kanske. Eller Trelleborg. Eller Kalmar. Eller Gais. Ja, ni fattar säkert vart jag vill komma!)
Varför har vi problem med dessa lag då? Jo, just för att de inte spelar fotboll på samma sätt som oss. Det är ingen tillfällighet att de trevligaste matcherna på året för oss är de mot Hammarby, Djurgården, Malmö och AIK. Dessa lagen försöker nämligen alltid SPELA fotboll med passningar och fart och det passar oss bättre eftersom detta är något vi brukar försöka med emellanåt. Linfield var INTE den typens motstånd. Eftersom jag skriver detta dagen efter och har hunnit läsa vad andra lags supportrar och diverse medier tycker om Elfsborgs insats är det väldigt lätt att vara duktig och tala om exakt VAD som gick ”snett” i vår enkla ”utklassningsmatch” mot ett lag från en liga som till och med rankas LÄGRE än Allsvenskan! Men, minnet är kort och att agera vindflöjel är till stor del vad (främst) kvällstidningsjournalistiken går ut på. Detta gör att jag tar på mig rollen att påpeka vad som hände under 90-talet. Det var så att ett lag från den västra sidan av landet spelade CL-spel med jämna mellanrum och liksom prenumererade på titlar ett tag. Och likförbannat lyckades de inte vara totalt överlägsna i allsvenskan. Till och med Landskrona och Trelleborg lyckades vinna över dem med jämna mellanrum. Herregud, till och med Veberöd slog ut dem ur cupen ett år! Och varje gång något sådant hände ställdes frågan: HUR kunde detta gå till? Jo, helt enkelt för att det laget de mötte hade för dagen större motivation. Eller kanske ett spelsystem som inte passade regerande mästarna. Ja, listan kan göras lång, men jag stannar där. Det var exakt det som hände igår. Linfield spelade efter sina resurser och gjorde det med hjärtan större än Kung Richards en gång i tiden. Elfsborg föll in i tempot, sänkte garden och helt plötsligt var det match av det hela. Men vi kommer till det lite senare. Nu fortsätter vi med matchen!
Ja, det var utsålt, det var fint väder och vi hade inför matchen inte släppt in ett enda mål under hela vår CL-historia. Vi hade heller aldrig vunnit en enda match, men det viktigaste är ändå att inte förlora, så det var ju vackert så långt! Matchen kom igång och det kändes direkt att detta var VÅR match. Vi skulle bara inte kunna förlora under normala omständigheter. Men det krävdes ju trots allt mål framåt och det var längesen jag såg så krampaktiga försök från vår sida. Ungefär som vanligt var det omständligt, plottrigt och alltid en passning för mycket i det avgörande läget. Det mesta av spelet lades dock på Linfields planhalva och man kände sig lugn och harmonisk. När sedan Matte Svensson nickade i ribban varvid bollen tog i ryggen på Linfields olycklige målvakt och in i mål var det på något sätt symptomatiskt för oss. Det krävs rejäl tur för att få in bollen i mål. Ishizaki var fullkomligt lysande på sin kant och kom runt gång på gång. Men som alla vet är det ganska dödfött att göra inlägg mot brittiska lag. De lär sig nicka bort såna bollar samtidigt som de lär sig amma… Men tanken var ju god i alla fall!
Längst fram hade Matte Svensson stor show och visade att han har det som krävs i denna typens matcher. Hårdhet, fulhet och rutin. Det var trots allt ingen större skräll att det var just han som vann nickduellen och gjorde målet som tog oss vidare mot nya äventyr. En annan sak som skrämmer lite är hur tillbakatryckta och oroliga vi blev i samma stund som både Matte och Anders gick av banan. Är vi verkligen så sårbara? Eller ska man välja att se det som positivt att vi kan undvara tre (3) viktiga spelare (Anders, Matte och Jari) och ändå ta oss vidare till nästa omgång i mästarnas cup? Jag hoppas på det sistnämnda, men magen säger det förstnämnda. Men men, vi vann och gick vidare. Till dem som tyckte att vi var oerhört tillbakapressade sista 15-20 kan jag bara tillägga att vi minsann hade 2 skott i stolparna och ett friläge för Bella, ett för Martin och ett läge där Keene sköt hundra meter över i ett läge där Ishi hade haft tillräckligt med utrymme och öppna landskap så det hade räckt för återstoden av Lundells liv… Sett till det kan man faktiskt ta en stor del av kritiken med en nypa salt och ändå få en god maträtt. Helsingborg var lite mer tillbakapressade mot Inter men lyckades ändå vinna på straffar. Vi var med i matchen och förde den stora delar av matchen och lyckades ta oss vidare. (Ingen övrig jämförelse mellan Inter och Linfield, mer än att de var och är respektive lands representanter i CL.)
Slutligen måste jag säga att det spontant känns hyfsat hyggligt inför Debrecenmatcherna. Det känns som att deras spelstil kommer att passa oss bättre, utan att för den skull känna till dem något nämnvärt. Men de känner knappast till oss heller. Än så länge… Nåväl, den som lever får se!
