Efter ett år med Elfsborg
Daniel Alexandersson anslöt till klubben inför 2004 från Falkenbergs FF och berättar nu för oss om året som gått
Hallänningen, Falkenbergaren och förre Vessigebon Daniel Alexandersson var på planen i Elfsborgs samtliga 32 tävlingsmatcher under det gångna året, bara det en bedrift utöver det vanliga av ett nyförvärv tycker jag. Dessutom fick jag än en gång förmånen att göra en intervju med honom, en intervju som kom att handla om detta första år med Elfsborg men också en del annat. Av de 32 matcherna gjorde Daniel nio från start och var således inhoppare i 23 stycken. Begreppet inhoppare har väl aldrig tidigare blivit så personifierat som för hans del detta år. När vi senast (i mars) pratade med varandra hoppades han att han skulle få spela så mycket som möjligt. Eftersom jag är svag för statistik och siffror räknade jag ut att han varit med på planen i 1 272 matchminuter av spelade 2 880 (om man räknar 90 minuter per match) vilket i så fall blir 44 % av den totala tiden *.
Hur ser han då själv på det gångna året?
Just nu är Daniel ledig, en ledighet som varar mellan 5/11-6/12 och han har tillbringat två veckor i Mexico tillsammans med flickvännen Jeanette. Nyligen hemkommen berättar han att det, förutom sol och bad, också blev en del utflykter. Snorkling, segling och fiske stod bland annat på programmet, samt en del umgänge med Johan Sjöberg och hans sambo som befann sig i närheten. Semestern var nödvändig enligt honom, dels för att vila kroppen men också för att få tid att koppla bort fotbollen ett tag och återfå suget efter den säger han.
Daniel är väldigt nöjd med att ha deltagit i alla matcher i år. Självklart vill han spela från start ännu mer men eftersom de flesta av de nio matcherna han spelade från start var på hösten, känns det som en positiv avslutning i år och mycket positivt till nästa säsong för honom. Han berättar vidare att man får komma ihåg att det inte är alldeles lätt att komma till en ny allsvensk klubb från superettan. Oftast tar det ett år att lära känna spelarna och, inte minst, klubbens spelidé. Jag frågar om det har tagit på självförtroendet att inte ha fått spela från start i fler matcher men han berättar att självförtroendet snarare har stärkts under och efter den gångna säsongen. Han känner att han har fått tränarnas förtroende, särskilt nu i höstas.
Då det mestadels har handlat om a-lagsspel så har b-lagsmatcherna inte blivit så många. På min fråga hur många det blivit har han inte full koll men gissar på en 7-8 matcher. Vad han tror är att han inte spelat en enda match i b-laget utan att göra mål. Ett tiotal mål i b-laget uppskattar han att det blivit. Så visst finns det en potential och min förhoppning är att han behåller känslan att göra mål till kommande säsong, då hoppas jag och många med mig att dessa 10 mål är allsvenska mål istället.
Jag påstår att han inte kan vara helt nöjd med bara ett mål i allsvenskan vilket han håller med om. Han säger att han hade väl en hel del lägen att göra fler mål på men att han, bland många andra (min anm.), inte lyckades till fullo. Samtidigt spelade han nästan samtliga matcher, i de han startade, på kanten och fick mer en roll som framspelare där. Jag får skylla på det säger han skämtsamt. Men en sak lovar han, nästa år skall det bli fler mål i a-lagsdressen! Dessutom blev det ytterligare ett mål i förstauppställningen, ett vackert skott på halvvolley rakt upp i krysset, detta var i cupmatchen mot Myresjö.
Jag frågar honom vad årets höjdpunkt är och han väljer att sätta två händelser på första plats. Den ena är från Kalmar FF borta då det första allsvenska målet för Elfsborg gjordes. Han minns målet fortfarande, en skarvnick från Hasse, att målvakten var lite på halvdistans och avslutningen var perfekt med en mycket snygg lobb över målvakten. Vi som såg och gladdes över målet säger väl inte emot precis? Målet betydde dessutom mycket eftersom det var matchens enda och tre värdefulla poäng togs med hem från Fredrikskans. På delad första plats kommer matchen mot IFK Göteborg hemma. En härlig inramning, seger och att det gick ganska bra för mig, säger han. "Ganska bra?" En klar underdrift vill jag påstå, troligtvis Daniels bästa match hitintills i den gulsvarta tröjan enligt min mening.
Efter att han delgivit mig sina bästa minnen från året ställer jag också frågan vad han helst av allt vill glömma. Svaret blir inte helt förvånande att den allsvenska inledningen var som en mardröm. Då var det många tankar som florerade säger han, vilka berättar han inte och det kanske är lika bra att inte få veta det heller.
Vi resonerar lite om inledningen i årets allsvenska. En del av oss som från läktarplats såg på var beredda att kasta in handduken och även Daniel och hans lagkamrater hade det kämpigt i våras. Även om ingen var beredd att kasta in handduken direkt så var det många tankar som for i deras huvuden. Framgång föder framgång och vise versa menar han, när det var som värst vågade inte spelarna och till slut ville ingen ha bollen. Men istället för att gnälla så kämpade och slet man och resultatet lät inte vänta på sig. Således lönar det sig att bita ihop och kämpa tillsammans, något som Elfsborg gjorde med resultatet att man klarade nytt kontrakt med råge.
Den niondeplats det slutligen blev är han inte helt nöjd med. Hade någon sagt till honom efter åtta omgångar att Elfsborg skulle slutat nia skulle han dock ha jublat. Han menar att det tråkiga var att man spelade bra på slutet utan att ta poäng. En mer normal utdelning i de matcherna, samt en mindre dålig inledning, hade kanske inneburit att det blivit en fjärdeplats till slut, något som Daniel tippade att det skulle bli förra gången han lät sig intervjuas av mig.
Daniel tycker att det var som han väntat sig att spela i allsvenskan igen. Eftersom han tidigare har spelat med Halmstad BK visste han att det var tufft. Han vill också med emfas påpeka att skillnaden mellan superettan och allsvenskan är väldigt stor. Dock tycker jag att han har klarat denna övergång med bravur. Till 2005 är han en allsvensk säsong mer erfaren och då kommer han att ha ett allsvenskt tempo i sig redan från start.
