Andreas Klarström, gick han egentligen i sin pappas fotspår?
För Andreas Klarström var kanske val av lag enkelt. Pappa Frank var en lysande stjärna i Elfsborg på 70- och en bit in på 80-talet, men var valet självklart?
Nummer 15 i dagens Elfsborg, "Frankie Boy junior" som han kallas av supportrarna, har som vänster mittfältare nu huserat där i ett decennium. Hans pappa Frank var en mycket bra och sevärd spelare på sin tid och det sägs ju att äpplet inte faller speciellt långt från päronträdet. Eller vad det nu heter. Men hur är det då att heta Andreas Klarström och hela tiden få leva med det faktum att ha haft sin pappa i samma lag tidigare och kanske måste leva upp till förväntningarna? Andreas kommer här att ge sin version av sammanhanget och svara på ett antal frågor där jag trots allt försöker ha honom i fokus även om pappa ibland "spökar" mellan några rader.
Andreas är uppvuxen i Brämhult och är således Boråsare sedan födseln. Sex år gammal började han sin fotbollskarriär i just Brämhults IK, då i division fyra, men gjorde aldrig några matcher i a-laget. 17 år gammal gick han istället till Elfsborg efter en del tjat från dem. Han valde Elfsborg till slut för att han ville utvecklas och bli en bättre fotbollsspelare. Men ett självklart val var det inte, han tyckte att det var rätt jobbigt att lämna sina gamla kompisar i Brämhult och han tackade faktiskt nej några gånger när Elfsborg ringde och ville värva honom. Att det sedan till slut blev Elfsborg är inget han ångrar idag säger han. Vem var det då som så ihärdigt ville ha dig till Elfsborg frågar jag?
- Jag minns faktiskt inte vem det var som ringde, svarar han.
Sedan dess har han varit Elfsborg trogen, förutom en kort sejour i Norge hösten 1998. Han var då i det norska laget Start IK, mest för att han inte hade tillräckligt förtroende för den dåvarande tränaren men också för att det var en kul grej som han säger. Jag förstår honom, vi var många som inte hade fullt förtroende för vår tränare den där hösten 1998. Inga namn dock, det är upp till var och en att spekulera vem det kan ha varit...
Att Andreas nu går in på sitt elfte år i Elfsborg gör honom till en riktig veteran i dagens lag. Känner han sig då som en gammal veteran?
- Jag tror att det bara är Jocke Alexandersson som varit med i klubben längre men om jag känner mig som en veteran vet jag inte, svarar han.
Men eftersom han varit med så pass länge så har han en hel del att dela med sig av säger han.
- Jag vet ju även hur det mesta funkar, vilket är rätt skönt oftast, tillägger han.
Dessutom hade han aldrig stannat så länge om han inte hade trivts så bra, Elfsborg kommer för all framtid ha en stor plats i hans hjärta menar Andreas.
Var det då en självklarhet att Andreas skulle spela i Elfsborg som son till en före detta spelare?
- Nej det var aldrig självklart.
- Men eftersom Elfsborg är laget i stan så har det ändå varit målet för egen del, säger han.
Han fortsätter med att berätta att pappa Frank aldrig har pressat honom att börja spela i Elfsborg. Enligt Andreas har han alltid fått fatta egna beslut och till slut fattade han beslutet och jag är helt övertygad om att det beslutet har glatt många fler än pappa Frank.
Vad har då egentligen pappa betytt för honom?
- Vi pratar ganska mycket fotboll när vi träffas, mest får jag höra av honom att jag måste våga utmana min back, säger Andreas.
- Klart att jag lyssnar på honom, han har trots allt gjort över 200 matcher i Elfsborg och 35 mål, säger han.
Men det är trots allt rätt längesedan Klarström senior spelade påstår jag och Andreas håller med, säger att det är stor skillnad på teknik idag men även mängden träning. Fotbollen har förändrats helt enkelt men gamla råd behöver, till skillnad mot goda, inte vara dyra. Så, min högst personliga åsikt är att Andreas kan ta emot råd från sin pappa även fortsättningsvis. Det gäller bara att lyssna på de råd som är bra och de övriga kan han artigt ta emot men sedan är det ju inget som säger att han måste följa dem...
När Frank Klarström spelade fotboll, i allsvenskan och Elfsborg, hade han oftast sonen med sig. Då höll Andreas till längst ner vid staketet och sparkade boll han också. Andreas minns inte speciellt mycket från pappas matcher men efter matcherna fick han komma med in i omklädningsrummet och redan som riktigt ung känna på den atmosfären. Kanske har det bidragit till valet att fortsätta med fotbollen, vad vet jag? Men han har också sett en hel del matcher på videoband från pappa Franks tid och idag kan han se att de inte var helt olika i spelstil.
Vi lämnar nu pappa Frank och konstaterar att Andreas har varit med om inte mindre än fem tränare i Elfsborg de gångna tio åren. Linderoth, Björklund, B-A, Grönhagen och nu Haglund. Jag frågar honom om han kan berätta om skillnaden mellan dessa fem tränare.
- Om jag skall beskriva skillnaden mellan dessa fem så kommer det ta en halv evighet, berättar han.
Frågan är om det skulle finnas utrymme till det så vi låter det hela bero och konstaterar att skillnaden mellan de olika tränarna är enorm.
Eftersom Andreas är så "gammal" i klubben så har han också träffat några andra riktigt bra fotbollspelare, vi pratar om Anders Svensson, Linderoth, Bella och Mattias Svensson för ett tag.
- Den som jag har bäst kontakt med är Bella som jag pratar en hel del med. Men självklart pratar jag med de andra också när de är hemma, alla är ju bra och schyssta killar, säger han.
Jag ber honom beskriva de olika spelarna som han själv minns dem. Jag ställer också frågan hur det var att spela med dem och hur troligt han tror det är att de en gång återvänder till Borås och Elfsborg. Han menar på att samtliga är otroligt bra fotbollsspelare men också med väldigt olik spelstil. Mattias Svensson spelade han bara ihop med en säsong men minns att han alltid satsade allt i varje närkamp och hade en enorm inställning. Tobbe Linderoth var en riktig tekniker med offensiva kvalitéer men som mest har ändrat sin spelstil enligt Andreas. Bella var helt underbar att spela med, det var bara att lägga bollen på djupet så var han där och satte den iskallt i mål, säger han. Anders är en gudomlig spelare, bra skott, grym teknik och lika grymma passningar.
- Det var otroligt roligt att få spela med honom, hoppas att man får uppleva det igen, önskar Andreas.
Han tror också att vi får se den kvartetten i Elfsborg igen, vidare att alla har ett stort hjärta för Elfsborg men också för staden Borås. Smaka på den!
Andreas har alltid spelat på mittfältet men när han var yngre blev det mest spel på innermittfältet, senare tid har det mest varit yttermittfält. Han trivs klart bättre på mitten och det spelar inte så stor roll var på mitten han spelar.
- Bara man får ha mycket boll så trivs jag bra, säger han.
Han vill därför säga att favoritpositionen är varsomhelst på mitten och han har aldrig spelat på någon annan plats än mittfältet.
Vad var då höjdpunkten 2004?
- Det måste vara UEFA-cupen och allt runtomkring. Personligen gick det ganska bra för
mig med ett mål vilket är ett godkänt facit, tycker han.
Han nämner också goda minnen från de matcherna, även om det inte gick så bra för laget som han hade hoppats på. Men det har inneburit ett äventyr och han har fått besöka lite udda platser som han annars inte hade åkt till.
