Elfsborg - IFK Göteborg 3-0
Domo Arigato!
Ja, hur skall man lägga upp det här då? Jag satt i bilen på väg hem och funderade lite om man skulle göra det enkelt för sig och bara gnida in saltet ordentligt i såren på de förtappade själar som håller på fel lag. Men det är ju att göra det för enkelt för sig, eller hur? Sedan kom den lysande tanken att försöka skriva som Kullnef praotar när han refererar i raodioun. Men det skulle bli totalt oläsbart. Sen dök tanken upp, likt en ubåt i Karlskronas skärgård, att jag skulle vara tråkig och bara rabbla fakta och sån skit. Men det finns nog många som tycker detta är tråkigt nog som det är. Så jag gör väl som vanligt och bara skriver. Ordbajseri har jag aldrig varit främmande för!
Så om vi börjar från början måste jag säga att jag vaknade i morse och kände mig lugn. Lugn på samma goa sätt som jag kände mig inför Kalmar och Helsingborg. Så det var lätt att arbeta idag, måste jag säga. Men nog om det. På väg till Borås började händerna försiktigt pilla bort pappret runt snusdosan, och när det var borta började jag bita på naglarna. När de var uppätna var vi nästan framme i Borås och det var väl tur det. Det kunde blivit jobbigt att applådera med armbågarna… Träffade syrran som bokat om sin biljett från Thailand för att kunna se matchen på plats. Jag gav henne biljetten och vi knallade in, ungefär som man alltid gör. Sen var det knäpptyst på läktaren och missförstå mig rätt nu, men det kändes lite löjligt att inte ens få applådera lagen när de knallade in på arenan utan att få onda ögat av alla runt mig. Visst, jag ställer upp på protesten, inga problem, men det måste väl finnas lite rim och reson i agerandet? Jaja, en retorisk fråga mindre att grubbla över. Matchen började och det var faktiskt väldigt intressant att se matchen i tysthet. Man hörde spelarna prata med varandra och började så smått fundera över varför man alltid hejar så jäkla mycket varje match.
För, och detta är väldigt intressant, under de 20 minuter som det var tyst kändes det som att vara på bio, eller liknande! Inget testosteron sprutade ur övertända killar. Inget hatande kändes från omgivningen. Man kände sig bara lugn och tillfreds med det mesta, faktiskt. Samtidigt som man faktiskt kunde se spelet med helt nya ögon. Man såg spelarna göra misstag, taffliga missar och sträcka ut en hand till en motspelare för att hjälpa denne upp efter en tackling. De små sakerna man alltid missar annars. En väldigt mysko känsla, men inte helt oangenäm. När klockan visade 17.45 tog jag mig ner till räcket för att bokstavera, ungefär som vanligt. Man är ju lärare, för guds skull, så det med bokstavering och ljudande är nog så viktigt, även för en fotbollspublik!
Här händer det intressanta!
I samma sekund klockan slår över till 20 minuter ger vi varandra en applåd, över lag- och supportertillhörighet, varvid allt återgår till det normala. Jag bokstaverar, kör ”Heja di våra”… och ”Den som inte hoppar gillar blåvitt”. När jag går tillbaka till min plats undrar jag för mig själv: ”Varför drog du den sista, egentligen?” Och jag har inget svar på den frågan. Jag önskar jag hade det, men inte då! För vad jag kände när jag tog mig genom publikhavet var följande saker: Ilska, frustration, glädje, hat, kärlek och i princip alla känslor du kan ha. Men det som störde mig var hatet och ilskan. Den dök upp i precis samma sekund som vi började sjunga. Nåväl, större män än mig har säkert undrat varför det blir så, och det finns säkert nåt bra svar. Jag har dock inget att ge. Men det var en ganska olustig känsla. Att något så trivialt som fotboll ändå är kan frammana så heta känslor. Önska kan man alltid göra, och nu önskar jag att man kunde ha passionen och glädjen utan att behöva känna så mycket hat och ilska! Gud vad djupt det blev helt plötsligt! Förlåt att jag broderat ut texten här.
Elfsborg spelade bra, det skall sägas. Och ytterligare skall det sägas att IFK tillät oss att spela bra. De spelade också bra och var nog så farliga i sina attacker under första halvlek. Det kändes precis som att den som skulle få första målet nog skulle kunna gå segrande ur striden. (Ni ser, man benämner det som ”strid” istället för ”matchen”…). Men, som vi klagade på Berglund och Ishizaki. Hela våren har Ishi skämt bort oss med den ena stormatchen efter den andra, men i årets viktigaste match var han helt borta. Försvunnen. Saknad. Tur att vi har Anders i laget. Alltså, han är så bra och vi tar honom för så given att vi nog inte ens klarar att se vad han betyder för oss och vårt spel. Ena sekunden levererar han smörpassningar framåt för att i nästa sekund bryta ett försök till motangrepp. Och som supporter tar man det bara för givet att han skall prestera och vara just Anders Svensson, oavsett vad som händer. I övrigt var det ganska taffliga avslut från båda lagen, men en ganska kul detalj var att se Wernbloom spela fotboll. Jag har alltså aldrig någonsin sett en spelare filma så fantastiskt dåligt. Jag har på fullt allvar sett tyska porrskådisar leverera bättre skådespelarinsatser än vad han levererade ikväll. För att citera en stor tänkare inom nöjes- och skolbranschen kan man bara säga: ”Skämmes, ta mig fan!”
Vi hade för några år sedan en spelare vid namn Jurica Siljanoski som försökte sig på en del ganska usla filmningar, men vi buade ut honom, och han slutade slänga sig i tid och otid. Det kanske skulle vara något för Änglarna att ta efter? Jag skulle skämmas ögonen ur mig om jag haft honom i laget och sett den döende svan som vi bjöds på i kväll. Tur att Martin Hansson genomskådade honom… (Oj, vad jag kommer få mycket skit för dessa ord, men det får man väl bjuda på antar jag!)
Ska man räkna poäng borde vi haft ledningen i paus. Men det hade vi inte, och det visar väl att det inte finns någon rättvisa i världen.
Inför andra halvlek tänkte man väl lite som så att ”IFK gnetar väl till sig en frispark (felaktigt dömd, förstås) i 89 minuten, skickar upp Bengt Andersson som nickar in segermålet och där står vi då med våra tvättade halsar, likt lamm inför slakten”. Men tji fick vi, eftersom ISHI vaknade i andra halvlek. Den danske målvakten kastade ut bollen till sin vänsterback, varvid Ishi satte honom under press, med följd att han fick totalpanik och hjärnsläpp och allt vad man nu kan hitta på. Stefan snodde bollen, sprang ifrån backen och slog ett inlägg och där dyker osynlige mannen och citatmaskinen Fredrik ”Bella” Berglund upp och gör ganska påpassligt 1-0 till oss. Jaha, svårare än så behöver det ju inte vara. Alltså, stressa motståndaren, ta bollen, passa till medspelare och sätt den i målet. Enkelt, koncist och glasklart.
Men tro nu inte att IFK gav upp så lätt. Nej då, de försökte OCKSÅ sig på det tricket. Tur för oss att vi har något de inte har. Nämligen Teddy Lucic i backlinjen. Den gubben lurar man inte så enkelt. Han får det svåra att se enkelt ut och det enkla är en promenad i parken, oavsett vad motståndet heter, eller försöker sig på. Har man dessutom en anfallare mot sig som slänger sig så fort han anar att en gulsvart elegant befinner sig i närheten av honom blir det ju naturligtvis ÄNNU enklare att försvara sig. Nog om det. Ishi fortsätter spela underbar fotboll och det är nog inte frågan om att han skall försvinna, utan NÄR han försvinner från oss. (I tillfälle av att jag inte får möjligheten att tacka dig personligen för dina insatser i gulsvart, Stefan, skall du veta att du varit en oerhörd tillgång för oss och LÄTT kvalar in som en hjälte för all framtid hos Guliganerna!) Nämnde elegant gör i princip allt rätt idag och har stooooor lekstuga på kanterna. Gång på gång på gång snurrar och fintar han bort sin back som måste vara helt proppmätt efter all korv han stack iväg och köpte under matchen. Även hörnorna levereras med ackuratess, till vår stora glädje och förnöjsamhet. Det var nämligen på en sådan som matchen tog slut. Stefan Ishizaki slår en hörna, Lucic skarvar vidare till Fredrik ”Bella” Berglund som enkelt tofflar in bollen i målet. Efter detta var det inte mycket till match och IFK var ett slaget lag. När sedan vi får en frispark till höger om den danske målvaktens bur och Ishi kliver fram för att slå den kan man lite var till mans börja förbereda sig på ett litet jubel. Jomenvisst blir det mål. Tack för den! Tänk, helt plötsligt kan man damma av den gamla ramsan ”Skjut Stefan, skjut!” och få det att låta enkelt igen. (Stefan Andreasson, vår störste bland de störste var ju inte för inte frisparksspecialisten nummer ett i Elfsborg under många år…). De sista minuterna av matchen bestod av lycka, eufori och ett inre, själsligt lugn som skulle fått en buddist att bli avundsjuk! Jag bara njöt, tillsammans med 16600 andra människor. Jo, även de blåvita torde vara lite nöjda med att få se hur fotboll är TÄNKT att spelas.
Nej, nu orkar jag inte skriva mer, nu måste jag njuta, lyssna på lite Pink Floyd och varva ner ordentligt. Ha det så skönt, så hörs vi efter det evighetslånga uppehållet för någon plojturnering, eller vad det nu var…
Korta versionen:
Första halvlek var någorlunda jämn och ganska rättvis i fråga om målens fördelning.
Andra halvlek var helt rättvis i fråga om målens utdelning och mycket skönt spel från vår sida.
Klacken:
Sällan har vi haft så bra fart på det som idag. Mycket bra agerat och tack för en stark insats!
Motståndarklacken var på plats och må mycket väl ha vunnit sångkampen, men vi tar oss för varje match!
Domaren Martin Hansson skötte sig och jag tycker han gjorde en fullgod insats.
