Veckobrev nr 21: Första förlusten, största segern
Dagen efter matchen mot GAIS förra helgen i Göteborg funderade i alla fall jag på om Elfsborg kommer att ta det där guldet som de flesta tror. Trots ett massivt spelövertag i första halvlek och chanser till 2-0 i andra slutade det som bekant bara 1-1. I ärlighetens namn kunde det till och med också ha blivit förlust då avslutningen på matchen nästan var under all kritik. Att sedan Helsingborg gick och vann komfortabelt mot BP dagen därpå gjorde mina onda aningar värre.
Nåväl, en tillfälligt förlorad heder efter två tappade poäng skulle ändå på onsdagen uppvägas med en enkel seger mot Syrianska FC i cupen. Trots avsaknad av någon eller några tongivande spelare skulle väl inte laget från superettan ha någon egentlig chans? Daniel Nordmark visade att det kanske var tillfälligheter att han inte lyckats peta i något mål ännu, nu kom 1-0 från ynglingen i första halvlek och allt såg helt ok ut.
Vad som sedan hände uppe i Södertälje är fortfarande en gåta för mig. Sannolikt kommer vi heller aldrig få något svar. Det blev plötsligt riktigt tungt med skador och två baklängesmål. Att siffrorna stannade vid 1-2 skall nog allsvenskarna vara glada för vad jag förstått på rapporterna. Ok, förlusten var ändå inte så tung att bära, vad skulle en semifinal i svenska cupen vara egentligen…
Värre var då de rapporterna om Ante Covic och Daniel Mobaecks skador. Båda fick uppsöka hospitalet. Covic fick åka hem men Mobaeck fick stanna kvar för observation som det heter. En blödning på binjuren löd diagnosen och ja, då är det är nog bra att observera antar jag. Han fick dock åka hem efter ett par dagar och nu hoppas vi på en snabb rehabilitering för Daniel. Binjuren är för övrigt ett organ som producerar en rad hormoner, bland annat adrenalin som kan vara bra att ha i rätt mängd. Inte minst under en fotbollsmatch.
Efter en högst medioker vecka så långt kom då formtoppade laget Halmstad BK på besök. En match som åtminstone jag var rejält orolig för. Men plötsligt var det just det Elfsborg de flesta av oss vill se. Aggressiva, effektiva, och efter en fullständigt lysande genomförd 1:a halvlek stod det 4-0 på anslagstavlan! Med tanke på den urladdningen antar jag att samtligas produktion av adrenalin var på topp denna lördagseftermiddag. Sällan har jag sett ett lag så utspelat som HBK på Borås Arena. Åtminstone i inte i år!
Mer kommer förhoppningsvis. Vad som också återkommer är det evinnerliga gnället på konstgräset. Janne Andersson i HBK påpekar i dagens Hallands Nyheter att ”vi kom hela tiden på mellanhand och på konstgräs blir man ännu mer straffad.” Herregud, som om 4-0 i baken efter 45 minuter inte var straff nog. Nu blandar man in underlaget också. Jag är helt övertygad att om matchen så skulle ha spelats på asfalt hade hallänningarna inte haft skuggan av en chans. Att det ska vara så förbannat svårt att ta en förlust mot Elfsborg i Borås…
Allsvenskan håller sakta men säkert på att utkristalliseras. Topplagen, de förväntade, tar fler och fler poäng medan de lag som inte kommer att ha något med toppen att göra tappar mark. Då vi i år kommer att ha ett tidigt uppehåll redan efter 12 spelade omgångar på grund av EM för den yngre generationen fotbollsspelare. Det vore onekligen en ynnest att ha den där förstaplatsen i besittning över sommaren. Egentligen är det ”bara” att vinna de resterande tre matcherna samtidigt som HIF tappar några poäng.
Först ut inför denna förhoppning blir AIK på torsdag. På Råsunda. På gräs. Jag hoppas att inget av lagen, vid förlust, skyller på underlaget då. På självaste Kristi himmelsfärdsdagen blir det alltså flyga av. Förhoppningsvis högt, kanske rent av högst av alla i tabellen efter omgången. En som kan se till att det blir så är definitivt Emir Bajrami, hans senaste matcher har lovat gott, riktigt gott. Sedan är ju Stefan Ishizaki sannolikt tillbaka på allvar. Han brukar göra livet surt för sin gamla klubb. Anders Svensson är i högform, backlinjen är outstanding så här långt, plus att Keene och Avdic börjat hitta rätt. Skall vi säga 3-0 till oss?
