Elfsborg-Trelleborg
Den här matchen kommer säkerligen inte att gå till historien som en av de mest välspelade eller roligaste matcher som spelats på Ryavallen. Likväl var det en härlig och efterlängtad seger!
Inramningen var perfekt:
Regn i luften, hyfsat bra plan som verkade vara gjord för glidtacklingar, elljuset som bäddade in planen i det magiska skimmer alla fotbollsälskare borde uppleva vid varje match. Två lag varav åtminstone ett hade mycket att spela för, bra domare, helt ok publiksiffra. Ett taggat Elfsborg som kanske ville lite för mycket inledningsvis, men till sist fick utdelning. Ett sargat Trelleborg som trots tabellpositionen inte var ofarliga och defensiva. Förväntan låg i luften och matchen kunde börja…
Första halvlek kom igång och vi väntade med spänning. På vad kan man fråga sig. Det hände inte så mycket till att börja med. Tur för Elfsborg att Trelleborg hade lika mycket nervdaller som ’di gule’. Japp, som vanligt denna säsong dröjde det ett tag innan Elfsborg kom igång med sitt spel och kunde börja attackera framåt. Men när vi väl kommit igång var det i stort sett spel mot ett mål och en hel del mittfältsspel med en och annan TFF-kontring. Skillnaden mot många andra matcher i år var den att Elfsborg inte fick ett mål mot sig i ett tidigt skede i matchen. Farligaste TFF-anfallet slutade med ett ribbskott och där kändes det som att matchen definitivt togs över av Elfsborg, även om målen uteblev. Men idag vågade spelarna ta lite egna initiativ och kämpade för första gången sedan IFK hemma, kändes det som.
Klarström och Drugge hade stundtals stor show och L-G är och förblir en slitvarg som är mycket nyttig för oss. Hur bra kan han vara om han får vara skadefri en säsong? Vi får se nästa år. Vår nykomponerade backlinje med Nicklasson och Johan Karlsson fungerade hyfsat även om Kottila kom igenom ganska lätt ett par gånger. Men återigen ser man vad Martin Andersson betyder för vårt försvar. Det finns nämligen två upplagor av Elfsborg i Allsvenskan i år, det med Martin och det utan Martin. Där ser man vad han betyder i försvaret. Men när vi aldrig fick någon utdelning framåt på våra chanser kändes det som att paniken låg och väntade bakom ishallen någonstans, redo att hoppa in i handlingen i andra halvlek. Turligt nog slet Drugge sig loss från TFF-försvaret och kämpade in bollen i målet bakom Lundin som sprattlade likt en spickesill för att ta bollen. Tur för oss, symptomatiskt för TFF, även om vi hade revansch att kräva för 5-3 på Vångavallen i våras… Vi gick till pausvila med 1-0 i bagaget och nog kändes det som att vi skulle klara av detta i andra.
Efter paus kom Elfsborg in och fortsatte där vi slutade i första. Mycket bollinnehav och halvchanser till förbannelse. När B-A till slut agerade gjorde han draget att byta in Bruno och ett par minuter senare Christian Lundström. Dessa fick helt plötsligt ytor att jobba på då de var pigga och fräscha. När TFF bytte in några fräscha spelare som följde våra inbytta forwards fick detta till följd att Juri fick större ytor att leka på. Det är inget bra drag för något motståndarlag att göra då vår mittfältslirare älskar att avancera med bollen i total kontroll för att gå på avslut. Tyvärr fick han inte chansen att avgöra matchen trots ett par fin-fina lägen på slutet när TFF inte orkade stå emot. Avgörandet fick istället Bruno göra när han, likt Drugge, kämpade in bollen i mål med lite tur och skicklighet. Japp, vi fick se en volt. Efter detta hände i stort sett inget mer och när slutsignalen gick kändes det som en sten föll från hjärtat (jag kan ju bara tala för mig själv, men ni vet vad jag menar!). Seger mot MFF och jag vågar lova att Elfsborg spelar Allsvenskt även nästa år!
Övriga saker att minnas:
B-A fick Ivans blommor efter matchen. Det måste vara kul som tränare att veta att man har supportrarnas stöd även om de önskade resultaten uteblir i några matcher. Det syntes hur glad och nöjd han var med segern och att få lite andrum i åtminstone en vecka! Mer sån tändning och kontraktet är klart!
Jag lider faktiskt med TFF-spelarna. De kämpade i 90 minuter + stopptid och gick efter att ha tackat Elfsborgarna och domarna för matchen rakt ner i omklädningsrummet när våra spelare sprang fram till klacken för att tacka för stödet. Det kan inte vara roligt som spelare att inte ha några supportrar att tacka efter matchen. Jag menar, vem spelar de för? Skärpning True Blues!!!
Vår egen klack var totalt under isen nästan hela matchen trots att det gällde så mycket. Jag fick ett samtal i paus från Odhström som ville att vi skulle ta i mer. ”Jäkligt lätt att säga när man sitter i Umeå!” sa jag, utan att mena det. Jag förstår vad han menar och visst känns det jobbigt när folk inte tar i. Men man kan ju inte hota folk att heja. Frågan är, vad krävs för att få igång Ryavallen? Jag har sällan någon röst kvar efter match, men man orkar inte försöka i all evighet. Drutten, kom hem!!!
