Thomas Dennerby - en slitvarg med ett äkta Bajenhjärta!
Vår ”gamle” kämpe började sin fotbollsbana med spontanfotboll tillsammans med kompisarna på ängarna i Årsta efter skoldagens slut. Han hade ärvt pappa Lennarts bollintresse och löpstyrka och omvandlade de egenskaperna till en mycket viktig del i ett av Sveriges bästa fotbollslag i början på åttiotalet …
Thomas är uppvuxen i Årsta. Och varje dag skyndade han sig hem från skolan för att snabbt få i sig en macka och ett glas mjölk som mellanmål innan han tillsammans med kompisarna sprang iväg med en boll under armen ut på ängarna i Årsta för att lira boll. Det var det alternativ, som i mitten av sextiotalet, erbjöds bollintresserade grabbar i utkanten av staden. Men ibland var det så bråttom att det inte fanns tid för något mellanmål, och då fick mamma Inga-Lisa trösta en hungrig liten grabb med gröna knän sent om kvällen. Fotboll var viktigt. Thomas första riktiga match spelade han för Verdandi. Nu kanske det är en del av er som rynkar lite på näsan och säger att Verdandi finns väl inte i Stockholm, men på den tiden hade man faktiskt till och med ungdomsverksamhet här. Thomas hade en skolkompis vars pappa tittade lite för djupt i flaskan och via kompisen kom Thomas med i Verdandis ungdomsverksamhet. Året var 1968 och han skulle fylla nio år, de andra grabbarna i laget var ett år äldre.
Pappa Lennart jobbade på Spårvägen eller som det heter i dag AB Storstockholms Lokaltrafik eller kortare bara SL. Och då Spårvägen drog i gång sin fotbolls- och ungdomsverksamhet 1969 var klart att Thomas skulle spela där. Lennart var allmänt idrottsintresserad och han spelade bland annat handboll i Spårvägen och var dessutom med om att vinna Dagblandstafetten en gång, men då för klubben Linnea. Att Lennart var en löpare av klass kanske är en del av förklaringen till Thomas spelstil som byggde mycket på att springa långt. Thomas gillade fotboll bäst och det hade Lennart inget emot. Det blev fyra år i Spårvägens pojklag. När Thomas var tretton år så bytte han klubb till Hammarby. Jag frågar varför Thomas bytte klubb? – Jag kände att jag var ganska duktig och ville framåt. Så här efteråt kan jag säga att det betydde mycket, för i ”lilla Spåret” var det ingen som brydde sig speciellt mycket om vad någon gjorde. Men när jag kom till Hammarby sa det ”smack” och så var jag med i Stadslaget. Man kan ju inte direkt säga att jag blev en bättre fotbollsspelare över en natt, utan det handlade bara om att jag kommit till en förening som hade ögonen på sig. Via Stadslaget kom jag sen med i pojklandslaget när jag var femton år.
Thomas fick sen tillsammans med Hammarbys 59-or vara med och vinna S:t Erikscupen. – Vi vann mycket annat också, minns Thomas. Bland annat ett inofficiellt pojk-SM, där vi slog Derby i finalen. Det var 1974, eller nåt sånt. Här måste jag bryta av Thomas: – Man blir ”lite” imponerad. Kommer du ihåg varenda match du spelat eller har du läst på? – Nej, säger Thomas och skrattar. Det är nog nästan tvärtom. Jag kommer nog ihåg väldigt få matcher. Det är nog bara de första och sista och andra speciella matcher. – Ok, om jag kommer ihåg rätt så gjorde du din första match med A-laget på Stadshagen en kall vinterdag 1977. Jag har en minnesbild av en journalist som intervjuar dig direkt efter matchen. Han står där i en grå rock med ett spiralblock och en blyertspenna och han har lite svårt att skriva ner svaren du ger eftersom det är kallt. Han ställer frågor om hur det känns att som sjuttonåring debutera A-laget. Stämmer min minnesbild? – Du kan ha rätt … det var nog den första matchen jag spelade. Men jag satt faktiskt på bänken … om jag nu inte minns alldeles fel borta mot Västerås i Svenska Cupen på hösten innan. Vi vann med 1–0 och gick vidare. Men den första gången jag var på plan var nog på Stadshagen … Thomas lägger pannan i djupa veck och funderar ytterligare en stund. – Näe, vänta lite … jag kan ha varit på plan tidigare, i slutet av december 76. Det fanns något som hette Skinkcupen, jag kan ha varit med där. Jag kan inte låta bli att notera att Thomas har ett mycket bra minne, vad han än säger. Han minns fler matcher och händelser än någon annan jag snackat med. Och han berättar gärna om dem på ett sätt som berör. Han är en underbar kille och man blir så jäkla glad att han finns i vårat lag. Häng med så får ni läsa vad han har att berätta …
Thomas fortsätter: – Första seriematchen i A-laget gjorde jag i alla fall när jag var sjutton år. Det var hemma mot Kalmar och vi fick stryk med 1–0 på Råsunda och Jan-Åke Lundberg gjorde mål för Kalmar. (Min anmärkning. Det var den 12 april 1977, publik 6 359. Thomas fick sen spela i 18 matcher under debutåret, de flesta som högerback.) – Kommer du ihåg det första målet i allsvenskan? – Javisst! Jag tror det kom i sjätte omgången, det var i alla fall i början på juni hemma på Söderstadion mot Halmstad. Vi vann matchen med 2–1 och jag gjorde 1-0 målet, ganska tidigt … i mitten på första halvlek. Sen kvitterade Halmstad i mitten på andra och så avgjorde Janne Sjöström med en lobb på slutet.
Därefter blev det några matcher till, etthundrafyrtionio stycken för att vara exakt. Thomas bästa säsong var nog 1982 då han spelade från start i varje match. Han började säsongen som högerback och avslutade den som höger yttermittfältare. Det blev också sju U 21-landskamper mellan åren 78–81. Säsongen-82 är ju lite speciell för oss Hammarbyare i och med att vi fajtades med Göteborg om SM-guldet ända in på mållinjen.
Forts. del II 6/3
