Mission Impossible.
Eller hur man försöker undvika att få reda på resultatet av en match....
Sverige möter England söndagen den 2 juni. Tv-sändningen börjar kl 11.30. En hastig titt på tjänstgörningsschemat gjorde att jag bleknade. Arbetspasset börjar kl 12.00....
Ungefär så var scenariot när jag lätt skakad för ett par veckor sedan kunde konstatera den grymma verkligheten. Jag har min inkomst från ett företag med två bokstäver som transporterar folk i tåg, där arbetar jag som Tågmästare. Det har jag gjort ett antal år nu, så det faktum att jag arbetar varannan helg året runt är en del av min verklighet. Diverse storhelger, högtidsdagar, och vad värre är, många gånger då en viktig fotbollsmatch gått av stapeln har jag befunnit mig i helt fel landsända, istället för hemmaplan.
Denna gång fanns det dock ett hopp. Matchen skulle visas i repris senare på kvällen, om jag kunde ta mig hem så snabbt som möjligt kunde jag kanske hinna se slutet av reprissändningen och inte minst få analyser och kommentarer om matchen. Problemet var att hur undviker man att få reda på hur det har gått i matchen?
För att förklara mig, så är jag egentligen också helt övertygad om att sport är färskvara. Dock kan en match som är avverkad några timmar tidigare, hjälpligt avnjutas uppvärmd och kryddad med alla experters kommentarer.
Att försöka få glimtar av vad som skedde i Japan, var däremot inte något jag ville vara med om.
Riskerna för detta var överhängande. I de flesta uppehållsrum finns det en TV. Framför denna TV finns det ett antal kollegor Tågmästare och lokförare som gör som alla andra personer gör i en liknande situation, kommenterar högljutt och talar om resultatet.Därför gällde det att undvika sådana samlingsplatser. Riskerna var också överhängande att någon resenär lika högljutt skulle sitta på något av mina tåg och kommentera matchen.
Innerst inne insåg jag att det var en hopplös kamp och helt onödig plåga jag beredde mig själv denna söndag.Dock väcktes min tävlingsinstinkt och jag gav mig den på att i varje fall försöka.
Arbetspasset började med att jag smög in i mitt orderrum, hämtade min utrustning och försvann lika snabbt ut till det väntande tåget. Till min stora förvåning såg jag att det inte skulle bli ett tomt tåg från Borås till Göteborg. Ett antal resenärer fanns redan på plats och fler kom under tiden fram till avgång. Dock kunde jag konstatera att en oerhört överväldigande majoritet var kvinnor, antalet manliga resande visade sig vara 3 st män av 80 tal resande.
Min kollega och en lokförare dök upp. Till min stora fasa såg jag att kollegan, som slitit sig ifrån matchen i uppehållsrummet tar fram en liten radio för att kunna ge oss direktreferat mellan stationerna. Jag förklarade hastigt läget, varpå han tittar förvånat på mig och säger:"Du är inte klok, det kommer du aldrig att klara av". Dock gick han med på att använda sig av sina hörlurar, och inte avge några kommentarer. Till saken hör att jag är rätt storväxt, och för att ge eftertryck åt min önskan demonstrerade jag ett fiktivt strypgrepp i luften på en lika fiktiv kollega.....
Jag ska inte trötta ut er med alla de vädjanden, bönanden,
hotfulla gester m m som alla kollegor jag träffade på utsattes för. Inte heller med berättelser hur diverse stationsmiljöer och perronger kan se ut, när man undviker orderrum, uppehållsrum,och andra presumtivt farliga ställen. Låt mig bara konstatera att när det var dags att åka den sista svängen ner till Varberg fram och tillbaks, hade jag lyckats i min föresatts att vara totalt okunnig om hur det hade gått i matchen. Att flertalet av mina kollegor hade fått uppfattning om att det var den riktigt stora skruven som hade lossnat på mig kunde jag leva med.
Däremot var det tråkigt att se vilken förare jag fick. Vi två har haft många trevliga och långa samtal om fotboll i flera års tid, och hade allt varit normalt hade vi diskuterar och analyserat matchen sönder och samman under denna resa, så som vi hade gjort många gånger förr. Han om någon förstod i varje fall varför jag utsatte mig för detta. Själv hade han fått reda på matchresultatet genom att ringa släkten på sin privata mobil regelbundet, eftersom han inte kommit åt att se någonting. Nu fick vi pratat en hel del fotboll ändå mellan stationerna, dock undvek vi matchen helt och hållet.
Hemtransporten gick med rasande fart, bara för att konstatera att det blev inte så många minuter jag hann se. Dock kändes tillfredskänslan stor, som det alltid gör för envisa människor som lyckas uppnå målet, hur vansinnig den än är.
Nigeria-Sverige möts på fredag, då jobbar jag också, men den här gången har jag en lååååång rast i Göteborg. Gissa vem som kommer att sitta i ett uppehållsrum och kommentera allt som sker?
