Måltorka, IFK Sundsvall -76 och Super-Thure Claesson
Det är, som vi alla vet, ett sorgligt faktum att Elfsborg inte har gjort mål i Allsvenskan sedan Lasse Nilsson nätade mot Blåvitt den 22 april. Det innebär att vi nu är uppe i 381 minuter utan mål framåt.
Fast den som till äventyrs tror att detta är något slags klubbrekord får ändå ta sig en noggrannare titt i historieboken.
Den 14 augusti 1969 kvitterade Ove Högfeldt till 2-2 i den 65:e matchminuten mot IFK Göteborg på Ryavallen. (Till slut triumferade ändå "Bebben" Johanssons "bonnfotboll" - observera att detta är den dåvarande IFK-tränarens eget uttryck för deras spel - och Blåvitt vann med 3-2.)
Därefter följde fyra raka mållösa matcher - Åtvidaberg (h) 0-1, GAIS (b) 0-0, Öster (b) 0-2 och Malmö FF (h) 0-1 - innan Sven Andersson den 14 september hittade rätt på Norrköpings Idrottspark i den 86:e minuten. Fast vid det laget hade förstås hemmalaget i sin tur redan gjort tre.
Den som är slängd i huvudräkning kan själv räkna ut antalet mållösa minuter. Själv får jag det till att måltorkan sträckte sig över 471 minuter eller nästan åtta timmar.
Med andra ord skulle, vilket gud förbjude, ytterligare en mållös match, mot Djurgården på Råsunda härnäst, innebära en tangering av det rekordet. Dessutom skulle vi i så fall sätta ett helt nytt klubbrekord i fråga om antal mållösa matcher i svit. Elfsborg har nämligen aldrig spelat fem raka seriematcher utan nätkänning; som värst har vi nu sex sviter med fyra mållösa.
På hemmaplan är vi ju nu uppe i tre raka utan mål, vilket dock överträffas av en svit på fyra raka den 29 maj till 4 september 1949.
Apropå måltorka kan noteras att vi efter fyra omgångar av Allsvenskan 1971 fortfarande hade en nolla i kolumnen för gjorda mål, liksom för poäng. När man dessutom vet att vi den säsongen förlorade inte bara de fyra första utan också de fem sista matcherna kan den naturligtvis bara ha slutat på ett sätt - med nedflyttning.
Å andra sidan spelade vi en gång sju seriematcher i rad utan insläppta mål. Det skedde den 22 augusti till 10 oktober 1954, i Division II Götaland.
I Allsvenskan höll vi den 11 augusti till 18 september 1977 nollan i sex matcher i rad, då Tore Stenbäcken satte sitt allsvenska rekord - sedermera två gånger överträffat - på 674 minuter utan mål i baken.
"Ketchupeffekten" har vi alla hört talas om och sett i aktion, men sällan har väl den effekten varit mer påtaglig än den 3 juni 1976. Då hade Elfsborg efter åtta omgångar av Allsvenskan gjort endast två mål men däremot släppt in arton, vilket hade gett två oavgjorda och resten förluster.
Denna dag hade Jens "Lill-Lotta" Lindblom - ny tränare för året efter Lasse Hedén - just fått sparken och ersatts av Bengt Lindroth, och IFK Sundsvall skulle komma på besök till Ryavallen.
I halvtid var ingen himlastormande framgång i sikte, även om vi, precis som Sundsvall, hade hittat rätt en gång. Men i andra halvlek lossnade allt: fem mål framåt och seger med 6-2. Med andra ord hade Elfsborg på seriens första sjutton halvlekar mäktat med tre mål, för att i den artonde stänka in fem. Detta blev startsignalen för en uppryckning som förde oss från en solid jumboplats till en slutlig tionde.
Den matchen är för övrigt historisk på ännu ett sätt. Det är nämligen enda gången som Elfsborg har haft sex olika målskyttar i en allsvensk match. Namnen på hjältarna? Frank Klarström, Tommy Svensson, Christer Hellqvist, Thomas Ahlström, Anders Arvhage och Tommy Berggren.
En annan märklig urladdning inträffade på Ryavallen den 8 september 1965. Då höll Elfsborg, allt enligt Årets Fotboll 1966, "på i 65 minuter och bankade på IFK Göteborgs försvarsmur ... innan det lossade." 0-0 efter dryga timmen blev 6-0 till slut.
Om vi går nästan exakt fyrtio år tillbaka i tiden från Sundsvallsmatchen 1976 hittar vi en annan ytterlighet i fråga om målens fördelning, då två spelare, Sven Jonasson och Gillis Andersson, delade på tio mål i den klassiska bortamatchen mot IFK Eskilstuna den 19 april 1936. De två giganterna gjorde fem var när Elfsborg vann med 12-2, vilket fortfarande är allsvenskt bortarekord. Eskilstuna tog faktiskt ledningen innan de blivande mästarna kom igång på allvar.
I och med att hemmamatchen mot samma lag på hösten -35 slutade 7-1 noterade vi sammanlagt 19-3 mot Eskilstuna under den säsongen. Även det ett allsvenskt rekord.
Detta innebär i sin tur att vi gjorde fler mål på en motståndare under säsongen 1935-36 än på samtliga elva i Allsvenskan 1987 (18) och lika många som -86!
Ytterligare två femmålsskyttar hittar vi i den allsvenska elfsborgshistorien. Den 13 maj 1928 behövdes hela handen för att räkna Sven Jonassons fullträffar mot Stattena på Olympia i en match som Elfsborg vann med 9-1, och den 13 augusti 1944 gjorde Knut Johansson lika många vid en 6-4-seger hemma mot Landskrona.
Och just det, 9-1 var allsvenskt bortarekord fram till 1936 - låt vara delat med Helsingborg mot Djurgården samma säsong, 1927-28.
Fast om vi inkluderar alla seriematcher kan ingen slå legenden, både som spelare och ledare, Thure Claesson, som den 6 juni 1920 gjorde sju mål när vi i Västsvenska Serien krossade IFK Skövde med 13-0 på hemmaplan. Gösta Fagerblom (fyra) och Dahlenborn - förnamnet har jag inte lyckats utröna - (två) bidrog också till Elfsborgs största seger i seriesammanhang.
Sjumålsskytten mot IFK Skövde, Super-Thure Claesson, svarade förresten också för våra två första mål i Allsvenskan, i 2-2-matchen på Landskrona IP den 8 augusti 1926.
I Allsvenskan har Elfsborg ytterligare en gång gjort tvåsiffrigt: hemma mot Degerfors den 28 augusti 1938. Även den gången tog motståndarna ledningen innan den gulsvarta uppvisningen tog sin början. Tio raka mål, varav Gillis Andersson gjorde fyra och Sven Jonasson tre, gav seger med 10-1.
När det gäller Svenska Cupen har väl de flesta av oss vår största seger i relativt färskt minne. Det är ju bara drygt sex år sedan vi den 21 januari 1996 hade lekstuga med Varbergs BoIS i Växjö Tipshall och vann med 19-0 efter bl.a. sex mål av Mathias Svensson.
I fråga om tvåsiffriga resultat kan vi också lägga märke till att Elfsborg den 16 juni 1913 vann med 12-1 mot Vänersborgs IF i Västsvenska Serien. Fast tyvärr blev det resultatet senare annullerat sedan Vänersborg dragit sig ur serien.
I samma serie noterade vi också det värsta läckaget bakåt någonsin, då IK Vega (Göteborg) den 30 augusti kom till Borås och vann med 8-3 - och detta efter att Elfsborg lett med 2-0 i halvtid.
I Västsvenskan 1913 deltog också GAIS, som den 13 april vann med 7-0 på vår dåvarande hemmaplan på Brodal.
Det var också under 1913 som det plank som omgärdade planen på Brodal blåste ner, varefter Elfsborg övergick till att spela på den plan som sedermera blivit känd som Ramnavallen.
Mot samma lag, GAIS, noterade vi den 25 augusti 1926 vår största bortaförlust i seriespel, även då 0-7, och samma nesliga resultat fick hemmamatchen mot Helsingborg den 12 maj 1929.
Nu får det räcka för den här gången, men kom ihåg att den som inte vet var han kommer ifrån inte heller vet vart han är på väg. Med andra ord: studera vår stolta historia!
