Nog saknar jag Skarsjövallen ändå...
Det var en höstsöndag, jag var 15 år gammal då jag gjorde min första bortaresa.
Men vi backar bandet en aning, sisådär ett par år. Visst var Elfsborg intressant redan på den tiden, men det var Allsvenskan som fick min uppmärksamhet. Varje omgång satt jag framför radion och lyssnade intresserat. Fotbollsintresset har alltid funnits där, men det var en hockeysupporter som fick mig till Ryavallen.
Det var nämligen så att radiosporten gjorde en intervju med denna för mig okända hockeysupporter i samband med en match som gick samtidigt som den allsvenska omgången. Lite ointresserat släppte jag koncentrationen på radion för ett ögonblick, hockey har aldrig varit min grej.
Men då supportern fick frågan vad det var som var så speciellt med att vara supporter vaknade jag till igen. Supportern svarade något i stil med han där kunde få utlopp för sin glädje. Jag tänkte direkt att det måste vara något för mig.
Det gick väl något år, kanske två. Elfsborg hade äntligen börjat hitta stilen igen och på allvar börja utmana om en plats i Allsvenskan. Tillsammans med min far gick jag och såg några matcher den hösten. Året var 1995 och Elfsborg skulle stå som bortalag i derbyt mot Norrby. Min första match som supporter slutade dock med en 3-0-förlust sedan Mats Rotting och Daniel Ung blivit utvisade, men det var här som det på allvar tog fart. Säsongen därpå placerade sig laget i toppen direkt och jag såg nästan alla matcher på Ryavallen.
Efter 6-0-segern borta mot Gunnilse bestämde jag mig; jag skulle åka med till Ljungskile och Skarsjövallen. Det var en höstsöndag och jag var 15 år gammal då jag gjorde min första bortaresa. Jag kände ingen som skulle åka, trots att det var fem, sex eller sju bussar. Jag minns inte riktigt. Men det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Vi stod där på de inlånade läktarna från Varberg. Den råa höstluften bar med sig en doft av cigarettrök. Läktarna gungade när vi hoppade på dem och man undrade om de verkligen skulle hålla hela matchen. Den lilla arenan hade tagit in nästan 3000 åskådare till denna toppmatch där följande gällde: en poäng skulle ge Elfsborg ett utmärkt utgångsläge inför sista matchen. Vinst för hemmalaget, ja då hade de haft bästa läget.
I en riktig kämpamatch spelade de båda topplagen 1-1, bägge målen i den första halvleken. Anders Bogsjö i målet skadade sig i högerbenet men fullföljde. Hemmalaget var centimeter från att krossa våra drömmar då en lobb prickade ribbans undersida innan den bestämde sig för att studsa på mållinjen.
Kamp, dramatik och höst. Tre inslag som för mig innebär den ultimata fotbollsmatchen. Vem behöver artisteri när det finns hjältar som målskytten Torstensson och en Bogsjö som spelar med en skada? Höstmatcherna... jag börjar längta till dem nu.
Jag är, som många andra svenska fotbollssupportrar, uppväxt med Tipsextra och engelsk fotboll liksom engelsk läktarkultur. Kanske är det just därför jag föredrar snabbt spel med ett tillslag framför en massa dribblingar à la Ronaldinho. Kanske är det just därför mina favoritspelare är de som är beredda att göra allt för sitt lag och som inte drar sig för att sätta in tuffa tacklingar.
Det är de matcher där varje spark betyder allt som jag minns. Den i Ljungskile är en. Bortasegern över Blåvitt i våras en annan. Eller varför inte Sveriges match mot Argentina i VM? I Aftonbladet i veckan som gick fick en representant från varje allsvensk supporterförening frågan om relationen mellan klubblag och landslag. Alla ansåg att klubblaget var viktigast och en del till och med struntade i landslaget. Är man inte stolt över att vara svensk? Visst, jag erkänner att klubblaget är oerhört viktigt, men landslaget är ändå lika viktigt för mig.
Det blev en ganska lång artikel det här och det är nu dags att avrunda. Det närmar sig sex år sen min första bortaresa. Det fanns en viss charm med division 1-spel, något som jag kanske saknar lite grann idag. Kanske börjar folk ta allsvensk status för givet, kanske behöver man uppleva den där magin igen med en återkomst till eliten. Att kunna heja på ett lag i en lägre division och vara stolt över det. Första bortaresan i Allsvenskan, det var en stor grej! Men nu börjar man bli van... Ja, nog saknar jag Skarsjövallen en aning ändå.
