Med Guliganska ögon
Elfsborg-Aik för tredje gången i en cupsemifinal.
Man skulle kunna tycka att den här cupmatchen kommer helt fel i tiden, just då vi är inbegripna i en kamp på liv och död i Allsvenskan.
För min egen del måste jag ändå säga att det känns skönt att för en stund få tänka på något annat än bottenstriden, att åtminstone för en dag få ta en paus från vridandet och vändandet på tabellen, spekulationerna kring återstående spelprogram och de inblandade lagens formkurvor osv. och
rikta intresset mot en match där inga avgrunder tycks öppna sig vid förlust.
Idag har vi ju i stället allt att vinna. Vi spelar för att uppnå något positivt och inte för att undvika en katastrof.
Detta är tredje gången som Elfsborg och AIK möts i en cupsemifinal.
En gång tidigare har lagen spelat semifinal här på Ryavallen. Den gången, 1949, hade Elfsborg slagit ut Ludvika FfI (4-1) och Älvsjö AIK (5-3) innan man i kvarten tog en lika sensationell som sällsynt bortaseger mot Malmö
FF (1-0).
I semifinalen den 17 juli gav lotten alltså hemmamatch mot AIK.
Detta var utan tvekan den "moraliska finalen", i och med att den andra semin spelades mellan division III-laget BK Kenty och Landskrona, som just åkt ur Allsvenskan.
Redan på förhand kunde man alltså säga att vinnaren på Ryavallen skulle vara en ytterst trolig slutsegrare i cupen.
6.400 åskådare fick se Pär Bengtsson kvittera till 1-1 i första halvlek innan AIK gjorde segermålet i andra.
Matchen lär ha varit helt jämnt och ha kunnat sluta hur som helst, och det är inte utan att man än idag kan gräma sig över att Elfsborg inte kunde ta chansen, särskilt som AIK sedan slog Landskrona med klara 3-0 i finalen.
Nu skulle det ju dröja 52 år innan vi äntligen fick höja cuppokalen.
