Tidigt seriespel - del II
Framställningen fortskrider. Året år nu 1916.
Den 18 september 1916 kan Borås Tidning rapportera att:
”En åtgärd som säkerligen blir till stor båtnad för fotbollsspelet å de orter, som däraf beröras, är den som i dagarne vidtagits genom bildandet av en västsvensk serietäflan. (…) De deltagande föreningarne erhålla af Svenska Fotbollsförbundet fri resa samt dagstraktamente äfvensom andel af nettoinkomsten efter samma beräkningsgrund, som tillämpas i mellansvenska och uppsvenska serierna."
Västsvenska Serien hade således funnit nåd inför förbundet och inlemmats i den svenska fotbollsgemenskapen på samma villkor och med samma status som Mälardalens motsvarande serier.
1916–17 års västsvenska, som alltså var den första som administrerades av SvFF, omfattade sju klubbar och vanns överlägset av det från Svenska Serien bortmyglade GAIS. Elfsborg hamnade på fjärde plats med sex segrar och lika många förluster.
Nya lag i serien var Halmia, IFK Halmstad och Jönköpings IS – absolut inte att förväxla med Jönköpings Södra, som inte bildades förrän 1922.
Sedan la den allmänna situationen i landet under Första världskrigets slutskede hinder i vägen, och nästa upplaga av Västsvenska Serien kom inte att spelas inte förrän 1920–21.
Den säsongen bestod Svenska Serien av tio lag, och därunder fanns fyra serier med sammanlagt 29 lag.
Då inkorporerades också Skåne i det nationella seriesystemet genom bildandet av Sydsvenska Serien. Tidigare hade skånelagen snarare sökt sig till Danmark än till övriga Sverige för sitt matchutbyte, även om Helsingborg ju hade deltagit i Svenska Serien 1916–17.
I och med Sydsvenskans start gjorde bl.a. Malmö FF och Landskrona BoIS debut i det nationella seriesystemet.
Västsvenskan bestod av åtta lag, och Elfsborg kom på tredje plats efter Fässbergs IF och Skara IF. Vi gjorde i alla fall klart flest mål – 46 på 14 matcher – efter bl.a. 13–0 mot IFK Skövde den 6 juni 1920.
Läs vidare i del III.
Nya lag i serien var, förutom de ovan nämnda, IF Heimer, IK Virgo (Göteborg) och Vänersborgs IF, som också äntligen lyckades genomföra en serie.
Fortfarande var principerna för upp- och nedflyttning ytterst godtyckliga: Malmö FF och Sleipner (Mellansvenskan) belönades för sina seriesegrar med varsin plats i Svenska Serien, medan Sirius (Uppsvenskan) och Fässberg fick stanna kvar i de lägre serierna.
Vid Fotbollsförbundets årsmöte 1920 tillsattes en kommitté för att se över seriespelets framtida organisering, och i avvaktan på resultatet startades inga serier förrän 1922.
Då hade man beslutat att dela upp Svenska Serien i två grupper, östra och västra, med vardera sex lag.
För Västsvenskan blev upplägget detsamma som under 1920–21: dubbelserie med åtta lag. Enda förändringen var att IFK Vänersborg ersatte IFK Skövde.
Elfsborg hamnade på fjärde plats, och seriesegrare blev återigen Fässberg.
Samtliga Elfsborgs matcher spelades under 1922, men ett par hängmatcher gjorde att serien i sin helhet inte blev färdigspelad förrän i april året efter.
Någon sydsvensk serie spelades inte under säsongen 22–23, men icke desto mindre fick Landskrona chansen att spela kval till Svenska Serien – alltså utan att överhuvudtaget ha deltagit i seriespel! Den chansen tog man också genom att besegra jumbon i Svenska Seriens västra grupp, Malmö FF.
Säsongen efter, 1923–24, skulle godtycket kring upp- och nedflyttningar ersättas av på förhand fastställda principer, var det tänkt. Att det inte riktigt blev så kommer att framgå i del III.