Tidigt seriespel - del III
Vi kunde ha variit med i den första Allsvenskan; Fässberg borde ha varit det.
Under Svenska Seriens två grupper fanns det nu, säsongen 1923–24, fem serier, och fyra av seriesegrarna skulle kvala om två platser i den allsvenska som skulle starta hösten 1924.
Uppsvenska Serien var inte likaberättigad med de övriga, i det att ingen kvalchans gavs dess segrare – som blev Sandvikens AIK. Serien var nystartad fastän namnet ”Uppsvenskan” ju hade använts tidigare.
Fässberg och Västerås IK vann Västsvenska respektive Mellansvenska Serien, liksom kvalet till Allsvenskan.
Därmed skulle de ersätta Landskrona och Djurgården, som kommit sist i varsin grupp av Svenska Serien, i högsta divisionen och ta plats i den första Allsvenskan.
Myglets och godtyckets tid var emellertid långt ifrån förbi, för detta var inget som föll de höga herrarna i Fotbollsförbundet på läppen. Naturligtvis ville det stockholmsbaserade förbundet hellre ha med Djurgården än Västerås, och Landskrona hade för sin del precis låtit uppföra en ny arena, som definitivt vore att föredra framför Fässbergs slitna anläggning i Mölndal.
Till saken hör också att Fässberg hade gjort framstötar till Göteborgsalliansen om att få spela på Ullevi eller Slottsskogsvallen – mellan vilka arenor GAIS, IFK och ÖIS alternerade – men fått kalla handen.
De tre etablerade göteborgsklubbarna var inte alls trakterade av tanken på att ett fjärde lag i stan – nåja, i Mölndal – skulle sticka upp utan motarbetade uppkomlingen. När det gäller GAIS är det för övrigt märkligt hur kort tid det tog att förvandlas från orättvist åsidosatt lillebror i mäktiga storebröders skugga 1916 till en del av etablissemanget, beredd att sparka neråt 1924.
Nå, nu var det inte bara göteborgsklubbarna som var ljumma visavi Fässberg; resten av de allsvenska klubbarna ville inte heller ha med dem och gjorde inget för att dölja det.
Samma sak gäller för VIK:s deltagande. I deras fall anförde de övriga lagen bl.a. de dåliga tågförbindelserna med Västerås som skäl.
I fråga om Fässberg kunde naturligtvis inte ens den mest ovillige peka ut några infrastrukturella omständigheter som skulle kunna diskvalificera dem från allsvenskt spel.
Däremot var förbundet angeläget om en geografisk breddning av serien och ville hellre se ett tredje skånelag jämte Helsingborg och IFK Malmö än ett fjärde göteborgslag.
Även beträffande Västerås gjordes svårigheter kring hemmaarenans beskaffenhet. Det var nämligen så att planen på deras arena, Herrgärdsplanen, lutade.
För övrigt är Herrgärdsplanen anledningen till att det idag är omöjligt för en s.k. groundhopper att besöka alla arenor där det spelats allsvensk fotboll, eftersom den sedan länge är jämnad med marken.
Enligt modernt synsätt skulle väl, om nu Fässberg och Västerås inte skulle få vara med, budet i så fall ha gått till deras motståndare i kvalet, Varbergs GIF respektive Sirius. Men så tänkte man nu inte. Här las tonvikten mer på ekonomiska än på sportsliga aspekter.
För att lösa dilemmat bestämde sig förbundet för att kräva en garantisumma på åtta tusen kronor – mycket pengar 1924 – av Fässberg och Västerås för spel i Allsvenskan.
Till förbundets förtret fick VIK ihop pengarna, och därmed var hoppet ute för Djurgården.
Fässberg lyckades också, efter vissa besvär, skrapa ihop dem, men möttes då av beskedet att den allsvenska platsen redan hade besatts av Landskrona. Därmed hade Fässberg utsatts för ett av de värsta justitiemorden i svensk fotbollshistoria.
En poäng i sammanhanget är att Fässberg och Landskrona tio år senare faktiskt fick göra upp om en allsvensk plats på planen. Lagen möttes nämligen i kvalet 1934, och då vann BoIS i två raka.
Som elfsborgare kan man inte låta bli att tänka lite på vad som kunde ha hänt 1924, för vi kunde med lite tur ha tagit en plats i den första Allsvenskan.
Tvåa efter Fässberg i Västsvenska Serien 1923–24 kom nämligen Elfsborg, distanserade med en enda poäng. Vi hade slagit Fässberg med 3–1 i Mölndal hösten 1923, och en poäng i returen våren -24 hade räckt för allsvenskt kval.
Men nu vann Fässberg den 25 maj med 4–2 på Idrottsplatsen. Fyra dagar senare fick vi bara 1–1 hemma mot Virgo, och då hjälpte det inte med segrar i de två sista matcherna.
Värt att lägga märke till är att dessa 2–4 mot Fässberg var den enda förlusten på de 23 sista hemmamatcherna vi spelade i Västsvenskan innan vi gick upp, från den 2 september 1923 till den 6 juni 1926.
Om vi hade klarat Varbergs GIF i kvalet är naturligtvis en fråga som är omöjlig att besvara idag, men en sak är i alla fall säker: vi hade inte blivit lika skamligt behandlade som Fässberg blev.
Vi hade en efter tidens mått fullgod arena och större publikunderlag – även än Landskrona, vilket skulle visa sig när vi väl gått upp i Allsvenskan och ständigt kunde visa upp avsevärt högre publiksiffror än BoIS.
Säsongen 1924–25 startade alltså Allsvenskan, och därmed var det moderna svenska seriesystemet fött, även om det skulle dröja till säsongen 1928–29 innan de gamla seriebeteckningarna övergavs och serierna närmast under Allsvenskan började kallas för Division II.
Till Elfsborgs fortsatta väg mot Allsvenskan återkommer vi i del IV.
