Tidigt seriespel - del IV
I denna den avslutande delen avhandlas den sista etappen på vägen mot Allsvenskan.
Även säsongen 1925–26 bestod Västsvenska Serien av nio lag. IFK Uddevalla hade gått upp i Allsvenskan, och IFK Vänersborg och Virgo hade blivit nedflyttade. Nya lag i serien var Krokslätts FF, Trollhättans IF och Uddevalla IS.
Under höstsäsongen gick det lite trögt för Elfsborg, som under vinteruppehållet parkerade på en fjärdeplats med nio poäng på lika många matcher.
I sista höstmatchen vann Elfsborg med 4–2 mot Heimer – en seger som skulle visa sig bli den första i en svit på sju raka tvåpoängare med målskillnaden 30–4.
Med en omgång kvar att spela, plus en hängmatch mellan Trollhättan och Elfsborg, ledde Vänersborg serien på 21 poäng före Elfsborg på 19, och det var upplagt för en ren seriefinal i Borås den 6 juni 1926. Eftersom Elfsborg hade överlägsen målkvot skulle det räcka med två poäng mot Vänersborg för att säkra seriesegern.
(Observera att när jag skriver ”målkvot” så menar jag just det. Idag hör man alltför ofta folk tala om målkvot när de egentligen menar målskillnad. Förmodligen tror de att de två orden betyder samma sak, men så är ju inte alls fallen. Målskillnad är gjorda mål minus insläppta; målkvot, däremot, gjorda delat med insläppta. Målkvot räknades för övrigt för sista gången i svensk fotboll säsongen 1939–40, då Elfsborg vann Allsvenskan just genom ett målkvotsavgörande mot IFK Göteborg.)
Seriefinalen blir en riktig galaföreställning: inför rekordpublik, 2.700 åskådare, på Idrottsplatsen förnedrar Elfsborg laget från residensstaden och vinner med 6–0 efter mål av Nils Hedihn (2), Bror Ljungrren (2), Axel Olsson och Thure Claesson.
Nu gällde det bara att åka till Trollhättan och undvika att förlora med mer än 26 mål. Att TIF vann med 2–1 gjorde alltså inte så mycket. Elfsborg hade vunnit Västsvenska Serien 1925–26 och var klara för kval till Allsvenskan mot segraren i Sydsvenskan, Halmstads BK.
På den här tiden spelades kvalen i dubbelmöte, hemma/borta, med avgörande på neutral plan om poängställningen efter två matcher var jämn, dvs. om lagen vunnit varsin match eller båda slutat oavgjorda.
Den första matchen spelades på Örjans Vall den 20 juni, och HBK vann med 3–1. Elfsborgs mål gjordes av Thure Claesson vid ställningen 0–2.
En vecka senare var det dags för returen i Borås. Inför 2.629 åskådare på Idrottsplatsen tog Elfsborg revansch med 4–2. Efter mål av Erik Hedihn, Helge Zachrisson och Bror Ljunggren ledde Elfsborg med 3–2 innan Thure Claesson definitivt avgjorde i 87:e minuten.
Nu krävdes det alltså en tredje match för att avgöra kvalet, och den matchen skulle spelas på Ullevi i Göteborg söndagen den 4 juli.
På matchdagen gick det extratåg från Borås till Göteborg med ungefär 700 gulingar ombord, och på Ullevi räknades 2.865 åskådare in.
Matchen började illa för Elfsborg. Halmstad tog ledningen i 17:e minuten, och det resultatet stod sig till halvtid. Två minuter in i andra kvitterade Nils Hedihn till 1–1, men ytterligare två minuter senare fick HBK straff.
Gunnar Karlsson, som tre år tidigare hade blivit vår förste landslagsmålvakt, räddade dock, och direkt efteråt dök Nils Hedihn upp igen och gav Elfsborg ledningen. Efter ytterligare mål av superhjälten Hedihn i 65:e och 80:e minuterna var ställningen 4–1.
Slutresultatet blev 4–2, och Elfsborg var klara för Allsvenskan.
Avslutningsvis bara vår laguppställning på Ullevi denna historiska dag. Den såg ut enligt följande:
Gunnar Karlsson – Knut Bergqvist, Helge Zachrisson – Gösta Nordström, Sven Zachrisson, Gösta Fagerblom – Erik Hedihn, Nils Hedihn, Thure Claesson, Bror Ljunggren, Axel Olsson.
