Krönika: "Det är så nära nu"
"Det är så nära nu. Vi är på upploppet och innan denna vecka är över så vet vi vilken klubb som får lyfta Lennart Johanssons pokal. Jag behöver väl inte säga vilka jag hoppas på. Jag är nervös hela tiden, varje gång jag kommer att tänka på matcherna som återstår fylls jag med en blandning av lycklig förväntan och rädsla för att det vi alla hoppas på inte skall ske."
Två matcher återstår och vi står lika med Malmö i allt utom i gjorda mål över säsongen. Häcken finns fortfarande med där bakom och kan inte räknas bort. Två matcher. Och det enda jag kan göra är att vänta. Det är så väldigt lätt att klaga på spelare som drabbas av guldfrossa och snubblar på mållinjen. Ur en vinkel kan man kanske säga att klagomålet är berättigat eftersom dom ”jobbar med detta” men samtidigt är dom alla bara människor. Med tanke på den guldfrossa jag själv i det närmaste drabbats av är väl jag knappast den som skall peka finger. Nog om det för tillfället. Vi måste tala lite om matchen mot Gefle också.
Strax innan allt drog igång frågade mitt sällskap mig vad jag mest hoppades på med matchen. Jag svarade ärligt att först och främst var det segern och tre poäng som stod på min önskelista. Nummer två att Elfsborg skulle vinna med fler än två måls skillnad och slutligen att Lasse Nilsson skulle få göra mål. Jag har i flera omgångar lidit med Lasse Nilsson då han försökt och försökt men inte lyckats trycka in bollen i mål. Jag kan bara ana känslan när han missade straffen för några omgångar sedan, han som egentligen är en så säker straffskytt. Han har trots denna tyngd fortsatt att kämpa och hålla sig framme. Och så nu, äntligen, fick Lasse Nilsson göra mål. Vilken underbar känsla, på flera nivåer.
En önskan uppfylld. Strax efter det kom så Anders Svenssons stjärnsmäll i vänstra krysset. Två mål mot noll och jag studsar runt.
Halvlekspaus och en ny oro kryper på mig. Vid flera tillfällen den här säsongen har Elfsborg spelat en fantastisk första halvlek för att i andra helt tappa energin. Jag tänker inte spekulera i varför det varit så men spelet har så att säga talat för sig självt. Lyckligtvis var min oro obefogad för Elfsborg kom ut på planen med samma energi och fortsatte att dominera.
Ända tills Niklas Hult plötsligt föll platt på marken och fick köras ut på bår. Sådant kan få det bästa lag att darra och så skedde även med Elfsborg. Inte för att det i slutändan gjorde så mycket men det var en märkbar skillnad. Rohdén fick hoppa in och han är en fullgod ersättare. Han är måhända inte lika snabb (men vem är å andra sidan det) men han är en mycket skicklig spelare och egentligen alldeles för bra för etiketten ”ersättare”.
Som helhet var det ett styrkebesked från våra gul-svarta spelare och jag har gott hopp för dom återstående matcherna. Slutresultatet blev sagda två noll och Malmö leder fortfarande. Men två av tre önskningar uppfyllda är inte fy skam.
En sista hälsning bara:
Jag har biljett till sista matchen och det vore underbart om slutsignalen då innebar att guldet äntligen kommit tillbaka till Sjuhärad. Dessutom börjar min tröja verkligen gå sönder nu och mitt behöv av en ny växer för varje match som går.
Guldfrossa åt alla andra och guldet till Elfsborg.
