Krönika: En skildring av gulddagen
I en lång krönika beskriver Lars Mild känslan och vad som hände under den historiska gulddagen i Borås. "Tack Elfsborg för att ni aldrig har gett upp. Tack för att vi äntligen fick känna den triumf som har gäckat oss i flera år. Tack för guldet."
Hemma hos oss i huset har vi en liten tvättstuga i källaren. När vi målade någonting, minns inte vad, under förra året la vi en tidning på golvet som stänkskydd. Det råkade bli ett ex av Borås Tidning som faktiskt fortfarande ligger kvar där trots att det som skulle torka sedan länge är borttaget. Framsidan av denna tidning, den bild som möter mig varenda gång jag går ner i tvättstugan, består av ett foto av Lasse Nilsson som sitter på huk på en fotbollsplan med ryggen mot kameran. Bildtexten lyder "Här krossas drömmen om guldet". Jag minns så väldigt tydligt känslan den morgonen när vi fick hem den tidningen, i stort sett samma känsla som kvällen innan när förlusten var ett bittert faktum. Jag minns att jag kände mig bitter. Inte mot Elfsborg eller mot BT utan för att vi än en gång ”fick vara nöjda med medalj”. Vi hade chansen men allt föll samman och historien upprepade sig för femte gången i rad. Topp fyra placering. Jag var inte nöjd med det, jag har inte en enda gång varit nöjd med det. Såhär i efterhand är jag stolt över att vi lyckats hålla oss i toppen sedan 2006 (det enda laget som lyckats med det) men jag har aldrig varit nöjd. Det jag gillar med den bilden på Lasse Nilsson, trots bitterheten den representerar, är att jag vet att inte heller han var nöjd med att det slutade på medaljplats.
På kvällen när jag kom hem den fjärde november 2012 såg jag på den bilden igen och kunde inte låta bli att le. Fem tidigare års bitterhet var äntligen ersatta av det sjätte årets triumf.
Den här säsongen har minst sagt gått upp och ner och vi supportrar har kastats mellan självsäkert hopp och skräckfyllt tvivel. Vårsäsongen inleddes i triumfer, trots ett aningen svajigt spel, och årets trupp kan stoltsera med att inneha rekordet för flest intjänade poäng under en vårsäsong under hela klubbens historia. Sedan kom uppehållen för landslagsspel och allt rasade samman. Vi gick från en åtta poäng stor ledning ner till att för nästan varje match hotas av jagande konkurrenter, inte minst Häcken som faktiskt mot slutet tog ledningen. Många började tala om att Elfsborg för sjätte året i rad inte skulle hålla hela vägen fram och att vi återigen skulle sluta som tidigare år. Så skulle inte bli fallet.
Hela sista veckan gick jag som på nålar. Ena stunden trygg i att vi faktiskt skulle lyckas i år, i nästa livrädd för att vi skulle snubbla på mållinjen. Sedan befann jag mig plötsligt på Arenan. Omgiven av drygt 16000 andra gul-svarta själar som hoppades precis som jag. Aldrig har jag varit med om något liknande. Aldrig har jag hör ”Stå upp för Elfsborg” framföras med en sådan passion och aldrig förut har jag sett publiken på sittplatsläktaren ställa sig upp för att i nästa sekund hoppa för att dom, som vi sjöng på guliganläktaren, ”… älskar Elfs-borg”. En stund senare, strax efter att Ishizaki tryckte in målet, fick jag ett sms från min älskade sambo där hon skrev ”1-0 AIK”. Guldet har aldrig känts närmre än i det ögonblicket. När hon en stund senare skickade ”AIK 2-0” var det färdigt. Guldet var åter tillbaka där det hör hemma. I Sjuhärad hos Elfsborg.
Innan jag fortsätter vill jag bara passa på att säga att enligt radions kommentatorer fanns det i stort sett inga poliser i Borås eftersom nästan alla skickats till Göteborg. Det är en tydlig markering från polismakten som jag tycker att alla Elfsborgssupportrar och i synnerhet Guliganerna skall ta till sig. Allt tydde på att guldet skulle gå till Borås men polismakten ansåg det vara sån liten risk för att segeryran skulle urarta att man skickade bort nästan hela styrkan. Det är sånt som ytterligare stärker min stolthet över att vara gul-svart supporter och medlem i Guliganerna.
Slutsignal och strax efter den första vågen följde även jag och min far med ner på planen. Känslan var overklig, som om det inte riktigt ville gå in. Jag sjönk ner på knä där på planen och kysste marken. Det kändes som det enda rätta att göra.
En stund senare vandrade jag om min far omkring i Borås i väntan på att Elfsborg skulle visa sig på torget och vi stötte på min redaktör. Det kanske inte låter som något speciellt men vi har under hela säsongen endast haft mailkontakt och detta var första gången som vi träffades. Tänkt vad ett SM-Guld kan göra för att sammanföra människor.
Slutligen vill jag bara säga tack till alla som läst mina krönikor. Jag återkommer nästa år.
Tack Elfsborg för att ni aldrig har gett upp. Tack för att vi äntligen fick känna den triumf som har gäckat oss i flera år. Tack för guldet.
Det enda som nu återstår för mig är att införskaffa min nya matchtröja. På återseende vid Allsvenskans start 2013.
