Krönika: "En klack för alla tider"
I denna krönika lyfts fokus från planen och upp mot läktaren och supportrar som verkligen behövs som mest när det går sämre spelmässigt.
Min far och jag var och såg Mjällbymatchen i söndags. Det har klagats en del på hemmalagets insats och man kan väl knappast påstå att Elfsborg spelade med sin fulla kapacitet. Samtidigt spelade Mjällby på inget sätt dåligt. Det är inte helt osökt att jämföra denna match med premiären mot Djurgården. Men detta är inte ett referat eller en analys av matchen och jag tänker inte klaga på något eller lyfta fram någon speciell spelare som utmärkte sig (Klarström). Nej, jag vill ta upp något annat som fångade mitt intresse. Något från läktaren.
Jag har under ett antal matcher befunnit mig på guliganläktaren. Till skillnad från sittplatserna så tappar man en stor del av översikten men denna förlust kompenseras mer än väl av den energi som man utsätts för och fångas in av. Den energin kommer framför allt från guliganklacken.
Jag har under lång tid sett hejarklackarna som någonting självklart och därmed något som jag inte funderat närmare över. På sittplats har jag vid tillfällen skrattat högt åt motståndarlagens ibland ganska roliga ramsor. Vid andra tillfällen har jag förargats av elaka och ibland, tyvärr, rasistiska ramsor. Men på det hela taget har det inte varit något jag lagt någon energi på.
Under Mjällbymatchen hörde jag dock något som fångade mitt intresse. Det var under andra halvlek och Elfsborgs energinivå var märkbart låg. Det hände egentligen nästan ingenting alls på plan. Hejarklacksledaren, som sett detta, vände sig mot läktaren och skrek så högt han kunde att: vi måste få igång dom!
För mig blev det i detta ögonblick uppenbart att klacken inte bara är på plats för att se matchen och heja fram sitt lag. Dom är där för att dom har en viktig uppgift. Det är klackens, ja alla supportrars uppgift att lyfta laget, framförallt vid tillfällen då det inte går så bra. Det är dom äkta supportrarna som fortsätter att stödja laget även om allt går illa och laget finner sig nedflyttat i Superettan. Som fortfarande går på varje match. En äkta supporter lider och glädjer sig tillsammans med sitt lag och gör sitt bästa för att lyfta laget när det känns tungt.
Det är precis lika uppenbart att även Elfsborg ser klacken som en viktig del av framgångarna. Varför skulle annars alltid laget efter varje match ställa sig vid klacken och tacka dom för stödet.
När Elfsborg valde sitt motto, Vi Tillsammans, så menade man just detta. Att klacken tar sin uppgift på allvar blev mer än tydlig för mig där jag stod några meter från hejaklacksledaren och var omgiven av hela ”kören”. Jag borde kanske ha tagit med mig öronproppar, men det är väl i kontexten ett ringa offer.
