"Med en känsla av uppgivenhet"
Med känsla av uppgivenhet och besvikelse är det snart tid att summera säsongen anno 2010. Ett tungt år för oss elfsborgsfans som hade väntat oss kunna tillhöra toppen och ta revansch från det snöpliga fjolåret. I år tyder det mesta på att tredjeplatsen går till Örebro som nu ryckt åt sig ett försprång på hela fem poäng gentemot Elfsborg på fjärdeplatsen. Den åtråvärda tredjeplats som garanterar spel i Europa nästkommande säsong, något som en fjärdeplats inte gör.
Det mesta tyder alltså på att Elfsborg, efter fyra raka säsonger av spel i Europa nästa säsong enbart har inhemska ligan och cupen att fokusera på. Vad får då detta för konsekvenser? Är klubben på väg nedåt efter de fina säsongerna som följt efter guldåret?
Att Elfsborg som klubb skulle vara på väg nedför och nått kulmen på sin framgångsera under andra hälften av 00-talet, känns föga troligt. Klubben sköts professionellt och ekonomin är fortsatt stark. Man har utvecklats till en maktfaktor inom svensk fotboll, något av en pionjär genom att vara först med arenafrågan och därefter fortsatt satsningen som gjort att man idag lätt glömmer att man under forna dagar kunde glädjas åt förnyat kontrakt. Man lyckas värva spelare man tidigare aldrig kunnat drömma om och försöker med långsiktighet och tro på sig själva att ständigt utvecklas.
Ungdomssektionen tillhör en av landets allra främsta och detta börjar synas även i A-laget. Att få fram nya spelare underifrån för att därefter sälja dem vidare har under de senaste åren inbringat välkomnande miljoner till föreningen. Emir Bajrami är det färskaste exemplet och fler lär följa de kommande åren. Närmast till hands ligger antagligen skytteligaledaren Denni Avdic.
Anders Svenssons förlängning tryggar också framtiden för klubben. Med honom i laget får man per automatik respekt och auktoritet som gynnar på alla sätt och Anders utgör, tillsammans med Jesper Christiansen, Jon Jönsson och Stefan Ishizaki, grunden i Elfsborg nästa säsong.
Trots de många positiva delar som finns i klubben, måste man ändå ställa sig frågande kring vissa andra.
Cheftränare Magnus Haglund är ett regelbundet återkommande samtalsämne bland supportrar och hans vara eller icke vara i klubben ifrågasätts från flera håll. Är han rätt man att leda Elfsborg i fortsättningen eller har han tagit laget dit han är kapabel och är det då dags att förändra? Haglund har gjort det fantastiskt bra i klubben, lett den till guld, stabiliserat den i toppen men kanske är det dags för skifte och en ny tränare, med nya tankar och idéer att ta vid? Detta är en fråga ledningen bör se över.
Truppen känns något föråldrad och det som oroar är den snabbt sviktande nivån en del spelare drabbas av. Teddy Lucic lägger av efter säsongen (tack för allt, Teddy!) och spelare som Johan Karlsson och Mathias Florén sjunger på sina sista verser. Karlsson är alldeles för långsam och mer eller mindre en risk i försvaret. Florén har fortfarande fina kvaliteter i sin offensiv men har tappat enormt i defensiven under säsongen och det är en tidsfråga innan skifte på vänsterbackspositionen blir nödvändigt. Daniel Mobaeck, Fredrik Berglund och Anders Wikström är andra frågetecken.
Oroande är också att merparten av de uppräknade namnen är försvarsspelare. Minst en mittback lär behövas för att täcka upp avsaknaden av Lucic och de skadebenägna Jon Jönsson och Martin Andersson. Positionen bredvid Anders Svensson är även den osäker. Möjligt att man väljer att förstärka även här.
Framtiden är oviss, vi vet ingenting om den. Ändå spekuleras det hej vilt överallt, om allt. Men på något sätt är det väl förhoppningar och framtidstro vi lever för? Det kommer bli bättre, var så säkra!
