Gästkrönika: Ett ideologiskt statement
Ända sedan matchen mot Salzburg har jag känt att jag velat få mina känslor kring Jörgen Lennartsson och Elfsborg på papper, och känslan har bara stärkts sedan dess. När det nu är klart att de går skilda vägar kände jag att det passade bra att summera Jörgens tid i Elfsborg, och mina egna känslor och reflektioner kring det. För han var ju trots allt mannen som gjorde det jag kände var min klubb, till något annat, något som inte var mitt.
Först tänkte jag få min bakgrund överstökad - det tycks ju vara viktigt oss fotbollsfans emellan. Jag är 24 år, studerande, och har ingen koppling till Borås förutom att jag sedan runt 2004 titulerar mig som Elfsborg-supporter. Jag har bara varit på Borås Arena en enda gång, då jag av en slump var i trakterna just till rekordmatchen - Svensson x2s återkomst till svensk fotboll. Ett väldigt fint minne; det jag minns bäst var att hela ståplatsläktaren jag var på inte var helt nöjda att behöva stå upp, det brukade visst vanligtvis att gå att sitta även där. Förutom det är det TV som har gällt för mig och jag har slaviskt följt alla Elfsborgs-matcher jag bara har kunnat. Många fina minnen har det blivit under årens lopp, och stabila placeringar i topp-4 i flera år nu talar sitt eget språk - motgångarna har inte varit många. Men det jag känt mest stolthet under denna tid har ändå varit identiteten Elfsborg byggde upp, som en förening som stod för stabilitet, professionalitet och fin fotboll.
Jag var kluven till Jörgen Lennartsson från början - och det var inte hans fel, egentligen. Han hade lika gärna ha kunnat heta José Mourinho och jag hade känt likadant. För det handlade mer om att Magnus Haglund lämnade mer än att vi fick en ny tränare. I mina ögon var han bara bäst - han kom från ingenstans och gjorde Elfsborg till det första stabila topplag som Sverige har haft sedan, ja, IFK Göteborgs Champions League-år på 90-talet. Samtidigt som Elfsborg spelade bäst fotboll av alla - speciellt på hemmaplan, förstås. För som jag ser på det var det huvudanledningen till tränarbytet - bortaspelet. Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det blev ett spöke. De sista åren skulle det handskas på olika sätt... Ena året skulle man mest bara kontra. Nästa skulle man spela likadant hemma och borta. Det tredje skulle man anpassa sig efter motståndaren. Utan större förändringar i resultaten.
Det är ingen överraskning att Jörgens huvudfokus blev att få till detta - och det bästa jag kan säga om honom är att det har han ju gjort. Bortaspöket ÄR borta, sedan förra höstens bortasegrar mot GAIS och Mjällby. I det fallet kan vi verkligen snacka om mission accomplished. Samtidigt har han lett Elfsborg till sitt andra SM-guld på ett halv sekel, som Simon Bank så fint skrev i Aftonbladet. Detta har i år kryddats med spel i ett gruppspel i Europa, något som Haglund bara lyckades med en gång. Allt borde vara fri och fröjd - fast samtidigt har Lennartsson på senare tid legat under större press än vad jag trott Haglund någonsin hade, kanske bortsett från hans första matcher i klubben. Vi vet alla om det, trots att normal fotbollslogik säger en att Jörgen gjort tillräckligt för att stanna i åtminstone ett år till.
Jag tappade själv bort mig själv under Jörgen Lennartssons första säsong i Elfsborg. På ytan var allt frid och fröjd, och Elfsborg vann matcher på löpande band under våren. Men jag kände hela tiden en oro samtidigt, känslan att något höll på att förloras - det fina spel som blivit Elfsborgs identitet, på något sätt. Jag försökte ha tålamod, intala mig att Jörgen ville sätta defensiven först, och sedan lägga den tidigare offensiven på den - att han ville bygga vidare på det som blivit Elfsborg. Men det ville han uppenbarligen inte - och för Jörgens skull hoppas jag att det här handlar om just vilja och inte kunnande, för jag respekterar hans fotbollskunskaper högt. Jörgen ville bygga om Elfsborg, göra det till sitt, och allt det gamla kanske inte slängdes bort men togs inte till större nytta i alla fall. Efter förnedringen borta mot Häcken under hösten bestämde jag mig - detta Elfsborg var inte mitt Elfsborg längre, och jag hamnade i den absurda situationen att jag hejade öppet på Häcken under guldstriden, trots att de konkurrerade mot mitt lag under så många år. Jag har inte sett mig själv som en Elfsborg-supporter sedan dess heller.
Samtidigt kan man inte bara slänga bort en nästan tioårig lång relation bara sådär, utan jag har hela tiden följt Elfsborg nära, fast med lite mer neutrala ögon. Tills helt nyligen (Salzburg-debaclet...) hade jag uppfattningen att Jörgen Lennartsson inte borde få sparken. För jag värderade Stefan Andreassons - en levande legend, måste jag väl tillägga - åsikt om kontinuitet på tränarposten högt. Jag har samtidigt lidit med Elfsborgs supportrar på forumet, och märkt att allt fler börjat känna som jag gjorde - eller kanske alltid har gjort men försökt ha tålamod. Det här är inte Elfsborg längre. Man har blivit ett vanligt, tråkigt identitetslöst kämpalag med direkta uppspel. Det är absolut inget fel med kämpafotboll - men det är vad IFK Göteborg står för. Och det är absolut inget fel med tråkig fotboll heller - men det är Gefle, och det är det som vi älskar Gefle för. Men Elfsborg har stått för något annat, och varit något annat. Nu är man istället ingenting längre.
Det är utifrån detta perspektiv jag väljer att se Jörgen Lennartssons sparkning på - som ett ideologiskt statement från klubben. Vilket är väldigt befriande i dagens fotbollsvärld, där sparkande av tränare nästan uteslutande är resultatbaserad. Och visst, Elfsborg är på väg mot den sämsta allsvenska säsongen på många år - men tränaren bör, med traditionell värdering, ha räddat säsongen med Europa-gruppspel och byggt upp tillräckligt förtroendekapital med guldet för att få stanna kvar. Men Jörgen har misslyckats kapitalt med att ta tillvara på den identitet som Haglund byggde upp, och som alla anhängare till Elfsborg varit stolt för. Identiteten. Hemmaspelet. Den fina fotbollen. Stefan Andreasson och Bosse Johansson tar inte det lätta beslutet här att låta Jörgen vara kvar, utan är modiga att värdera Elfsborgs idé om fotboll och identitet så högt att man valt att inse att inte Jörgen Lennartsson varit kompatibel med detta. Många motståndarfans och tidningskrönikörer kommer att ha svårt att förstå detta. Men jag och många med mig känner nog att en klump i halsen försvunnit nu, att en tyngd på axlarna har lättat.
Elfsborg är tillbaka. Mitt Elfsborg. Vårt Elfsborg.
