Krönika: 2018 - året vi överlevde
"Låt oss inte uppleva det här igen."
1996 tog vi topplaceringen i det som nu heter Superettan och sedan 1997 huserar vi i Allsvenskan. Det innebär att vi nu spelat tjugoen raka säsonger i högsta ligan. Av alla lag som spelat den här säsongen är det endast IFK Göteborg som funnits med hela tiden (frågan är om inte IFK har rekordet för antal raka säsonger i högsta ligan?) samtliga andra har varit nere och vänt minst en gång i andra divisioner.
Nåväl, tjugoen raka säsonger och under hela den tiden har vi aldrig tidigare hamnat såhär långt ner i tabellen. Inte sedan antalet lag i tabellen utökades har vår poängskörd varit så skral och frågan är om vår insats sett över en säsong någonsin varit så tveksam. Fjorton förluster, nio oavgjorda och sju vinster.
Låt oss inte uppleva det här igen.
Det är en av mina starkaste tankar såhär dagen efter den sista matchen. Det här året har varit en plåga att uppleva och säkerligen en plåga att spela. En trettio matcher lång kamp mot problem snarare än mot guldet med mängder av tappade ledningar och ork som försvunnit när motgången visade sitt fula ansikte gång efter annan. Jag kan inte minnas en säsong då jag fått spendera så mycket tid med att försöka finna en förklaring för vad som gått fel, och då har jag skrivit krönikor om Elfsborg sedan 2012.
Den absoluta bottennoteringen var när vi chockade oss själva med två (!) självmål och förlorade bortamatchen mot Häcken med 5 – 0. Robert Gojani fick bära hundhuvudet efter det debaclet, han satte ju både första självmålet och lyckades få sig själv utvisad strax därefter, men han var inte på något sätt ensamt ansvarig för att allt rasade samman.
Jag tänker inte ägna den här krönikan åt att peka ut spelare som misslyckats i år. Dels för att det inte tjänar något syfte att göra det och dels för att jag som regel inte sysselsätter mig med den typen av syndabocksutpekande. Elfsborg misslyckades som lag och som lag och ledare kommer jag peka ut dom.
Vad jag däremot kan säga är att individerna inte var lika illa som helheten. Ja, många av dom som befann sig på planen hade alldeles för många dåliga dagar för att det skall bli en lyckad säsong men viktigare att se är att där fanns också många bra dagar. Problemet var att det sällan var fler än ett par stycken per match som lyckades och helheten blev nästan aldrig till ett fungerande lag. Och utan ett fungerande lagspel... ja, det vet vi alla vad det blir av det.
Märk väl att ett fungerande lagspel inte är en garanti för seger men bristen på det är en nästan garanterad förlust.
Defensivt var vi bättre i år men inte så bra att det finns minsta utrymme för försämring till nästa år. 2017 släppte vi in 59 mål mot 41 2018 men vi har ändå dubbelt så usel målskillnad eftersom vi inte lyckades göra fler än 29 mål i år, en försämring på 24 mål jämfört med 2017 då vi placerade 53 mål i motståndarnas kassar.
Offensivt var vi alltså väldigt, väldigt svaga i år. Det fanns ett enormt krav på att förbättra defensiven men jag tror vi alla kan vara överens om att offensiven glömdes bort i alldeles för stor utsträckning. Man kan ju då tro att det stora kravet är att lyfta offensiven till nästa år men det är det inte. Kravet är att lyfta offensiven och defensiven och finna balansen som tillåter oss att göra mål samtidigt som vi förnekar motståndare att göra några på oss. Självklarheter? Ja, visst. Men nödvändiga självklarheter.
Den stora hjälten jag vill lyfta fram nu är en spelare som varit en av få som hållit hög klass nästan rakt igenom säsongen. En spelare vars insats till mycket stor del är skälet till att vi inte spelar i Superettan 2019 - Kevin Stuhr Ellegaard.
Ellegaards betydelse för vårt resultat har jag redan tagit upp men den förtjänar att tas upp igen. Han har haft det tungt precis som alla andra men har stått för ett flertal otroliga räddningar och räddat poäng för oss mer än en gång.
Rami Kaib är en annan som mer eller mindre genomgående varit bra rakt igenom säsongen. Snabb, orädd och begåvad med en inläggsfot som öppnar möjligheter nästan varje gång. En av dom viktigaste vi har.
Frederik Holst har visat sig nästan löjligt stark för att vara en ny värvning (kontraktet skrevs under i augusti). Jag skulle vilja utnämna honom till en av dom mest lyckade värvningarna på mycket lång tid och ser fram mot vad han kan erbjuda oss 2019.
Fler spelare än dom jag nämnt har haft ljusa dagar och riktigt starka insatser men nästan alla har tyngts ner av motgångar och som sagt har helheten nästan aldrig fungerat.
2018 skulle vara ett mellanår och jag hoppas att det stämmer. Om detta var året då vi testade oss fram för att hitta vad som fungerade. Då vi förlorade för att systemet inte satt sig och vi befann oss under en lärlingsperiod. Då kan jag acceptera 2018 som ett mellanår och se fram mot 2019 som en ny möjlighet att ta det sjunde guldet för vår förening istället för att frukta 2019 som en ny kamp för att undvika nedflyttning. Hur det blir det visar sig om några månader men jag väljer att hålla mig till hoppet snarare än förtvivlan och ser fram mot den nya möjligheten som 2019 för med sig.
