Krönika: 33 års väntan är över
"Mittfältet kändes som en glappande elkontakt – det borde funka men väldigt lite nådde fram."
Efter en lång utflykt, först hem till föräldrarna för att vattna blommor och sedan till några vänner för fika i solen, bänkade jag mig i soffan för att beskåda veckans match samtidigt som sambon bestämde sig för att klippa gräsmattan. Då IFK strax innan slagit Halmstad och gått upp en 5-poängsledning var det ett absolut måste att vinna för att inte hamna för långt bakom.
och då kände det för mig som lite oturligt att det var just Åtvidaberg vi skulle möta.
Det finns vissa bortamatcher som man bävar inför att se. Varje år är det specifikt tre som jag med skräckblandad förtjusning ser fram emot (mest skräck). Det är inte dock IFK Göteborg, AIK och MFF som skrämmer. På deras arenor är det alltid hård kamp och spänning men där har jag alltid stort hopp om att vi skall lyckas ta poäng.
Nej, skräckmatcherna för mig är dom som spelas borta mot Örebro, Helsingborg och Åtvidaberg.
Varför är det då så?
Jo, därför att vi har sådana oerhörda problem med att lyckas få med oss poäng från dessa arenor. Sett till våra tidigare resultat är det lika säkert att vi förlorar på Behrn Arena som att ÖSK förlorar på vår hemmaplan. Jag är inte helt säker men jag betvivlar att Anders Svensson lyckats vinna på Olympia sedan återkomsten 2005 och mot Åtvidaberg har vi inte vunnit på bortaplan sedan 1982. Förvisso måste vi minnas att varken vi eller Åtvidaberg har varit i Allsvenskan under hela denna tid, men det är hur som helst en dyster statistik.
Hur var matchen då?
Jo, första halvlek spelades av ett Elfsborg som tycktes tyngda av sin negativa statistik. Det var inte som att vi fortfarande var kvar på bussen vid startsignal (vilket man skulle ha kunnat tro i Sundsvall) men det var osäkert och tafatt. Anders Svensson till exempel lyckades slänga i väg den värsta felpassningen i sin karriär (åtminstone topp 5), en boll som gick direkt till en helt ohotad Sköld. Det som räddade oss då och som räddade oss genom hela första halvtimmen var Ellegaards storspel i kassen.
Elfsborg fumlade och lyckades egentligen inte med någonting. Mittfältet kändes som en glappande elkontakt – det borde funka men väldigt lite nådde fram.
Sedan fick Lundevall tag på bollen och efter en heroisk dribbling passade han in till en ensam Claesson som tryckte in 0-1.
Det är sånt man vaknar till av. Jag är alltid väldigt engagerad när jag ser på fotboll. Det spelar ingen roll om jag är på plats eller sitter TV-soffan (vilket är ett av skälen till att min sambo valde att klippa gräset istället för att sitta bredvid mig, det är tystare helt enkelt) men jag kan erkänna att spelet som Elfsborg visade upp första halvtimmen var tillräckligt för att man nästan skulle slappna av. Claessons kanonskott väckte mig. Kunde det gå den här gången?
Efter målet spelade Elfsborg med självförtroende och vår press mot ”Fimpen” i hemmalagets mål var nästan konstant. Vi spelade som om det aldrig funnits något spöke på Kopparvallen. Fick jagade fram och tillbaka som en galning och Zeneli var ett ständigt hot på högerkanten.
Vid 0-2 var jag beredd att börja fira och inte ens Skölds reducering gjorde mig mer än lätt besviken över att Ellegaard inte fick hålla 0:an.
Vi vann. För första gången sedan 1982. Det är 33 år sedan.
Låt oss sätta det i perspektiv. När vi senast vann på Kopparvallen hade Iron Maiden precis släppt albumet Number of the Beast, Metallica fyllde 1 år som band, IFK Göteborg vann UEFA-cupen och jag föddes.
33 år.
Nu ska vi bara vinna borta mot Helsingborg och Örebro och det här blir ett rekordår utan dess like.
