Krönika: Är IF Elfsborg religion?
Hammarbys gudar bor inte på Borås Arena.
I religiösa ceremonier har sånger och variationer av offer alltid varit populära. Allt för att hylla och/eller tillfredsställa guden (alternativt gudarna) man för tillfället riktar sig till. Och genom detta säkra välgången för sig själv, sin familj eller sin folkgrupp.
Personligen är jag ateist och riktar mig därmed aldrig till några gudar men det hindrar mig inte från att se besöken på Borås Arena som rent religiösa tillfällen. Alla samlas i vad som i den här kontexten kan kallas för ett tempel och tillsammans sjunger vi och offrar våra känslor, våra röster, vårt blod och svett. Dom sista två står förvisso spelarna främst för (om det inte är otrevliga saker som händer) men det är ett gemensamt offer.
Men, undrar du nu kanske när du tagit dig såhär långt i min bild, hur kan spelarna behöva offra? Är det inte dom som är gudarna?
För att löpa hela bilden får vi nog i så fall kalla spelarna för motsvarigheten till präster, det vill säga att det är genom dom vi ”vanliga dödliga” kopplas samman med fotbollsgudarna.
En ytterligare fråga skulle då kunna vara om Elfsborg och Hammarby har samma fotbollsgudar? Är det bröder som Zeus och Hades? Eller om dom bara är fjärran kusiner som inte riktigt gillar varandra men accepterar varandras existens?
Oavsett vad är det tydligt efter igår att Hammarbys gudar inte bor på Borås Arena.
Vår ceremoni inleddes med en av dom vackraste sångerna som någonsin sjungits på en fotbollsarena: Stå upp för Elfsborg. Nu med en uppdaterad och väldigt bra film tillsammans med texten på storbildsskärmen. Stämningen var väldigt hög redan här och klackarna gnabbades utan att bli rent fientliga vilket är en perfekt balans. Att hata är i min mening att gå för långt men att ta upp ett tillkortakommande hos motståndarna är helt okej. Detta gjorde vi genom sången: En gång är ingen gång, Hammarby har inget guld!
Stämningen steg ytterligare när Prodell gjorde något som ingen i Elfsborg har gjort på väldigt länge i Allsvenskan: mål innan åtminstone 20 minuter hinner passera. I 6:e minuten stod det redan 1-0.
Claessons stenhårda straff i början av andra halvlek fortsatte festen som förvisso dämpades i några minuter när Hammarby reducerade på en egen straff men som sedan lyftes till skyarna igen när slutsignalen närmade sig.
Att det var hemmapremiären märktes på mer än ett sätt. Bland annat är det fortfarande så att Elfsborg kommer för nära varandra i spelet. Förvisso är det bättre att man håller sig nära varandra och det är tydligt att Elfsborg satsar hårt på att verkligen träna in ett snabbt kortpassningsspel igen, det spel som ju faktiskt under väldigt lång tid varit Elfsborgs adelsmärke. Det är dessutom ett klokt val eftersom man inte längre har Anders Svenssons supersäkra långpassningar att förlita sig på. Elfsborg 2.0 är under uppbyggnad.
Problemet är dock alltså att vi fastnar för nära varandra och Hammarby (som satsar betydligt mer på sin defensiv än till exempel Häcken) utnyttjade det för att försvara sig och förhindra våra anfall. Vi måste komma nära för att kunna genomföra det snabba spelet men det måste samtidigt finnas rörlighet nog för att inte grötas ihop.
Vidare hade vårt vänstra försvar väldiga problem med Måns Söderqvist. Förvisso är det många som har problem med just Söderqvist eftersom han har kvaliteterna för att skapa sig själv och sina medspelare möjligheter. Det bör dock inte vara förvånande för vare sig Lundqvist eller Nilsson att det finns en sådan motståndare på planen och någon form av plan eller åtminstone bättre samarbete måste till. Som det var, i framförallt första halvlek, tappades markeringen av Söderqvist gång efter annan och hade han spelat i ett starkare lag rent offensivt kunde det ha straffat sig rejält.
Slutligen märktes premiärnerven rejält i tacklingarna. Domaren för kvällen valde att godkänna en hel del varför laddningen hos spelarna ibland verkade göra dom rent övertända. När domaren sedan skulle försöka hantera det fick det ganska stora konsekvenser. Tre straffar i en och samma Allsvenska match säger väl detta med all tydlighet.
En klart positiv sak igår var att Hedlunds goda form från bortapremiären inte var en tillfällighet utan snarare bara en försmak. Han är avsevärt mycket bättre i år än 2015 och hans självförtroende verkar starkare än någonsin. Underbart att se och det lovar gott inför resten av säsongen. Hans hårda satsning som ledde till Hammarbys självmål till 3-1 var en pärla av uppmärksamhet och mod.
Med 4-1 på tavlan, efter att Rohdén satt vår andra straff, sjöng nästan hela Borås Arena: Så göra vi när vi krossar Hammarby. Applåderna skallade och stämningen var på topp. Jag är ganska säker på att det var där någonstans som min röst offrades åt fotbollsgudarna. Ännu så länge har faktiskt bara återfått en liten del av den och jag kraxar mig genom dagen.
Jag vill hävda att det var värt det.
Jag, min far, och alla andra på Arenan fick vara med om en vacker ceremoni igår. En rit av kamp och lycka som inte dämpades av dömande dogmer.
Är IF Elfsborg religion?
Nej.
Men som vi sjunger i en av sångerna: IF Elfsborg är vår tro.
