Krönika: Är vila dåligt för Elfsborg?
" Far sms:ade mig med meddelandet att det började bli tungt att se alla misstag"
Elfsborg har i år visat för alla som har ögon att vi är en klubb att räkna md i toppen av tabellen. Vi spelar med självförtroende och vi spelar som ett lag. En enhet som fungerar utan för mycket krångel. Det är en lisa att se spelare som är så införstådda med varandra att passningar kan skickas i väg utan tanke för man vet att medspelaren kommer göra allt för att finnas i ytan när bollen kommer dit.
Och då har vi inte ens talat om den enskilda skickligheten och styrkorna hos varje spelare. Det finns för mycket för att gå in på varje men det är ändå sant att Thelin och hans stab har lyckats undgå fällan att ha skickliga spelare som drar åt olika håll och istället skapat en symbios där varje enskild styrka bygger och förstärker helheten. För ett exempel på hur det kan se ut om detta inte lyckas så ta en titt på IFK Göteborg.
Inför gårdagens match hade vi dessutom nio Allsvenska matcher utan för lust och en chans att stiga ytterligare i tabellen vid seger. Mina förväntningar var sålunda så pass höga som Elfsborg gett mig anledning att ha.
Graden av denna förväntning gjorde dessvärre graden av min plåga bara värre när jag såg första halvlek. Visst Elfsborg inledde med all den fart och fläkt som ett hemmalag kan förväntas ha men utan att få till någon skärpa i den avslutande tredjedelen. Det dröjer ju i snitt några minuter för Elfsborg att göra mål så det oroade mig inte nämnvärt. Att Häcken däremot fick fram en boll som mer eller mindre ohotat kunde nickas in på första riktiga anfallet var en rejäl smäll. Inte bara för mig utan även för Elfsborg. Vi gick från att vara laget jag beskrev ovan till ett som inte kunde hålla i bollen. Alldeles för hårda passningar som studsade ifrån mottagaren till gästerna blandades med för lösa som inte ens kom fram till sin tänkta adress. Löpningar gjordes utan gemensam tanke och ytor lämnades utan bevakning vilket öppnade för Häcken att anfalla.
Perioden från Häckens första mål tills att vi kvitterade är bland det sämsta jag sett Elfsborg spela i år. Det var så stressat och slarvigt och för varje slav blev det mer stress och mer slarv. Att inte fler mål trillade in för gästerna har mer med enskild skicklighet i vår trupp att göra än med vårt lag som enhet.
Per Fricks kvittering blev lyftet som behövdes. Det fanns sannolikt en längtan efter paus i det gulsvarta laget men hade den kommit innan kvitteringen så tror jag att lyftet i andra hade varit betydligt mer svårfunnet.
Inte minst eftersom vi ännu en gång bara tappade hela försvarsspelet och släppte fram en så skicklig målskytt som Alexander Jeremejeff. Jag ska inte berätta vad jag sade där i soffan för det lämpar sig inte riktigt för text men min far sms:ade mig med meddelandet att det började bli tungt att se alla misstag. Jag kunde bara hålla med. Och frustreras över att jag inte kunde se anledningen till en sån här dipp. Glöden fanns ju där det var tydligt men det saknades något. Det tog lite drygt 60 minuter och sedan hittade Elfsborg det som saknades. På två minuter gick vi från underläge till att för första gången under kvällen leda matchen och det övertaget släppte vi inte. Häcken hade några svettiga chanser men Elfsborg vek inte ner sig igen utan krönte istället vändningen med att nyss inbytte Sveinn Aron Guðjohnsen fick göra sitt första mål i Elfsborg.
Jag kan som sagt inte hitta någon anledning till dippen i det gulsvarta spelet utom möjligen att vi haft matchpaus under landslagsperioden. Elfsborg tycks vara ett av få lag i Allsvenskan som frodas när det spelas många matcher med kort mellanrum och som ironiskt nog verkar vackla vid vila. Lösningen i så fall kanske måste vara att ständigt hålla igång under säsongen.
PS
10 matcher utan förlust och vi ligger 3:a med bara ett poäng upp till serieledande Djurgården.
