Krönika: Återhämtning påbörjad
"Det fanns inget samspel överhuvudtaget. När Falkenberg spelade som ett lag och radade upp farliga chanser så kämpade vi med att ens lyckas genomföra två passningar i rad. "
När Elfsborg tidigare i år reste ner till Falkenberg för att spela det första allsvenska mötet klubbarna emellan så reste jag och min far självklart ner dit för att se matchen. Det var något vi bestämde redan när det verkade som om Falkenberg skulle ta sig upp i Allsvenskan. Det är ju alltid roligt att kunna säga att man såg den första matchen och när det dessutom är en klubb som har sitt säte så nära hemma att varje match blir till ett derby blir det hela ännu roligare.
Igår var det då alltså dags för Falkenberg att göra sin debut på Arenan och för oss i gulsvart var det dags för en återhämtning.
Satsningen för att ta oss in i Europa Leagues gruppspel har inneburit ett tungt dubbelarbete som vid det här laget har slitit på våra spelare, om inte annat skvallrar skadelistan om det, men det förklarar inte varför första halvlek igår såg ut som den gjorde.
Våra gulsvarta eleganter vill spela och att få chansen i Europa har varit en morot som gjort dubbelarbetet genomförbart.
Förlusten mot Rio Ave var dock ett hårt slag och det märktes mot Falkenberg.
Oftast tar man en förlust och använder revanschlustan som väckts för att kriga sig fram till en seger i nästa match och det lät innan gårdagen som om det var just det som var planen.
Gott så. Jag, min far, en av mina bröder och hans två döttrar åkte alla in till Borås för att få se ett Elfsborg som laddat upp sig för en seger. Mot Falkenberg skulle självförtroendet återtas och satsningen mot det sjunde SM-guldet skulle åter bli huvudprioriteringen.
Lite drygt 7000 tillsammans med oss hade tagit sig ner för att se det ske och känslan var på det hela taget positiv. Det var ett tag sedan jag fick se en match på plats och jag var laddad och lycklig.
Elfsborg däremot verkade vara det rakt motsatta.
I år har jag sett en del dåliga första halvlekar, Elfsborg blir ju som bekant alltid bättre i andra, men frågan är om inte den mot Falkenberg var den sämsta på den här sidan av 2012.
Det fanns inget samspel överhuvudtaget. När Falkenberg spelade som ett lag och radade upp farliga chanser så kämpade vi med att ens lyckas genomföra två passningar i rad.
Det tog en kvart innan vi ens tog oss in på Falkenbergs planhalva och ytterligare en kvart innan Per Frick fick iväg ett avslut. Lång startsträcka? Ja, det tog till klockan visade på över 50 minuter innan nästa ordentliga chans kom för gulsvart.
Ännu en gång fanns det en del individuella insatser som kan lyftas fram som lyckade men då inget ordentligt lagspel förekom förrän efter en timme passerat var det i stort sett bortkastat. Vår bäste man på plan i denna match: Kevin Stuhr Ellegaard. Hans insats räddade oss från att förlora matchen.
Prodells mål var ett av få positiva saker som hände igår. Och det var så oerhört viktigt att det hände. Hade matchen slutat oavgjort eller ännu värre med förlust så tror jag att det hade blivit svårt för Elfsborg att återhämta sig den här säsongen. Nederlaget hade helt enkelt blivit totalt. Nu kunde vi istället inkassera tre poäng (samtidigt som Malmö förlorade mot Djurgården) och vår återhämtning fick en rivstart. Nu kan vi ta detta med oss och gå vidare mot en lyckad avslutning av årets säsong.
PS.
Äntligen fick jag se Anton Andreasson spela och jag måste säga att hans debut gav mersmak. Han var snabb och hela tiden villig att förflytta sig för att göra sig spelbar. En framtidsman som jag tror kommer bli en enorm tillgång för klubben. Välkommen in i A-laget.
