Krönika: Avskeda Haglund
Det är hög tid för kraftfulla åtgärder
Jag försöker i dessa mina krönikor att inte falla för lockelsen att bara spy galla över det som hänt framtill att jag satt mig vid datorn. Jag spenderade flera år med att tvingas lyssna på ett antal olika läktarexperter som konstant dumpade ett onyanserat missnöje och jag tröttnade helt enkelt på det. Med det vill jag inte säga att man inte får klaga, jag har klagat många gånger själv, men att det måste finnas något att klaga på innan man gör det. Jag försöker alltid hitta något positivt eller åtminstone vara lite nyanserad i min kritik av det som visats upp på planen. Det har väl ibland inneburit att jag dansat på gränsen att vara dumpositiv men jag kan ta på mig det. Någon måste väl göra det också.
Just nu finner jag det svårare att vara positiv. Inte bara för att vi förlorade mot Sirius utan för att gårdagens förlust är ett delbevis i en större sanning. Sanningen om hur tillståndet är inom Elfsborg.
Jag har sedan många år bänkat mig inför varje match med ett visst mått av självförtroende. Varje match vi spelat har känts som en möjlig seger (vissa mer än andra) men i år är det inte så. Jag finner mig själv bara hoppandes att inte tvingad utstå ännu en förnedring. En sådan förnedring som vi ännu en gång utsattes för igår. Det går inte att förneka längre. Det vi kan se är att vi just nu är på väg mot en riktig katastrofsäsong.
Om vi inleder med att titta lite på matchen kan vi konstatera att första kvarten var stark. Med mål av Frick redan i 4: e minuten. Det var väl inte världens snyggaste mål men jag tänkte inte vara kräsen där i min soffa. Sirius mål i 12: e var klart snyggare och mer av ett regelrätt spelmål. Återigen kom ett mål efter en tveksam defensiv insats av Elfsborg. Inte dålig men långt ifrån perfekt. Ellegaard var chanslös och kan inte dömas för målet.
Man kunde ju då tänka sig att det skulle lossna lite den här gången. Förvisso stod det lika men vi hade ju ändå satt ett mål. Men nej. Det blev bara en kvart. Det är inte bara det att vi rasade ihop som vi gjort i nästan varje match i år vi rasar ihop tidigare och tidigare.
Sirius tog över mer och mer och från 30: e minuten var det bara Sirius som syntes. Vi kom fram ett fåtal gånger men hotade aldrig att verkligen kunna göra mål. Detta samtidigt som Ellegaard ett flertal gånger räddade oss från underläge.
Andra halvlek började aningen bättre men bara bra om vi jämför med första halvleks avslutning. Så bättre men långt ifrån bra och inte kom det några direkta anfall nu heller. Sirius läste sönder alla våra anfall och andrabollarna gick ständigt till hemmalaget. Passningar gick fel och dribblingar fastnade i det blåsvarta nät som spänts någonstans runt mittlinjen.
Vår defensiv blev alltmer frånvarande ju längre tid som gick och när Oscar Pehrsson nickade in 2-1 var han mer eller mindre obevakad.
Haglund skall ha cred för att han inte inväntade slutminuterna innan han gjorde några byten men det hade inte den önskade effekten och att Jönsson visades ut i 69: e var bara ytterligare en hög med tegelstenar ner över dom gulsvarta huvudena.
När klockan tickat förbi 70 minuter var det ett Elfsborg i fullständigt sönderfall som jagade runt på planen utan att få någonting att fungera och frustrationen gick att läsa i dom gula korten som radades upp. En frustration som redan i tidigare matcher inneburit en del gula kort.
4-1 mot Sirius är inte bara ett dåligt resultat det är ett symptom. Elfsborg spelade utan inspiration, utan kreativitet och framförallt utan glädje. Det var uppgivet och nästan likgiltigt. Var är spelarna som hatar att förlora så mycket att dom gråter på planen efter en förlust? Var är dom hatar att förlora lika mycket som dom älskar att vinna?
Jag har i flera krönikor skrivit om behovet av lagspel, behovet av en defensiv, av kommunikation och en idé. Allt detta och mer, det är inte nyheter. Det finns inte en spelare eller ledare i elitsammanhang som inte vet att allt detta är nödvändigt för framgång. Min fråga är varför det är så otroligt svårt att få något av det att fungera mer än korta stunder i Elfsborg?
Vi har en del nya spelare men å andra sidan är det inte direkt som att laget som ställde upp mot Östersund, Malmö FF och Sirius träffades för första gången i bussen på väg mot Kalmar.
"… inte bara en spelare eller en tränares fel. Tillsammans är vi för dåliga." sa Lasse Nilsson till Aftonbladet igår och jag håller med. Det är ett gemensamt misslyckande men är det då inte ett tecken på att samarbetet mellan tränare och spelare inte fungerar?
Det som rapporterades i BT för några dagar sedan tillsammans med det som visats upp på planen i alldeles för många matcher visar att det har blivit dysfunktionellt i Elfsborg. Kanske är det så att Haglund och Elfsborg inte längre kan få livet tillsammans att fungera. Och kanske är det så att det är dags att någon får ta modet till sig och säga att det är slut.
Jag är ingen stor fantast av att sparka tränare mitt under säsongen men samtidigt är det uppenbart att det inte står rätt till i Elfsborg. Och detta fel måste rättas till innan likgiltigheten tränger in. Den där känslan som gör att man inte klarar av att springa den där extra metern eller höja sig det extra snäppet. Likgiltigheten som gör en uppgiven. Sanningen är att vi redan är skrämmande nära. Det skulle säkert förnekas om frågan ställdes men insatserna på planen (med några få undantag) visar hur det står till.
Den glädje som fanns i Elfsborg vid tiden för Haglunds återkomst är bortblåst. När var vi till exempel senast så här sönderlästa? Jag har funderat på det och jag har hittat två tillfällen. Det senaste var 2013 strax innan Lennartsson fick sparken. Inte heller då fanns någon glädje i det gulsvarta spelet. Och gången innan det var 2011, det vill säga slutet på Haglunds senaste sejour i Elfsborg.
"Elfsborg befinner sig uppenbarligen i en akut kris. Nu krävs kraftfulla åtgärder av Elfsborgs ledning. Bosse Johansson och Stefan Andreasson kan inte blunda längre." Skrev min far till mig igår. En god sammanfattning av en dålig situation.
Något måste hända, en förändring är fullständigt nödvändig och den måste komma snart. Annars kommer 2017 bli den mest katastrofala säsongen sedan vi åkte ur Allsvenskan 1987.
Åtta matcher är spelade vilket innebär att en fjärdedel av Allsvenskan har passerat och ännu har vi ingen som helst defensiv balans. Varför har vi till exempel ingen defensiv mittfältare på positionen som Hauger lämnade? 17 insläppta mål räcker inte det som bevis för behovet av förbättring?
En fjärdedel av Allsvenskan är spelad. Låt det inte gå för långt. Det är verkligen dags för kraftfulla åtgärder. Det är dags att ge Haglund sparken.
Vad gäller behovet av snabb ersättning har vi alternativ att tillgå.
Janne Mian har tidigare ställt upp och tagit ansvaret men jag hade satsat på Tobias Linderoth. Antingen som en tillfällig eller som en tillsvidarelösning. Han har redan bevisat sig kunna hantera Elfsborgs U17-lag och har många års erfarenhet som spelare på hög nivå. Förvisso är det skillnad på U17 och A-laget men som allra minst vet han hur det är att tillhöra A-laget och jag tror att han är kunnig nog att kunna möta utmaningen. Ge honom chansen och se resten av Allsvenskan som en provanställning för jobbet. Låt honom få chansen att bevisa att han framgångsrikt kan leda ett lag på elitnivå.
PS
Skulle vi ändå behöva hitta en annan tränare inför nästa säsong hade jag gärna sett Elfsborg satsa på en tränare av modell Graham Potter. En oerhört intressant tränare med ett litet annorlunda perspektiv och med en förmåga att skapa ett vackert flytande lagspel.
