Krönika: Det här är Allsvenskan inte Hungerspelen

Allsvenskan har dragit igång igen och med den borde enorm glädje uppblandat med en viss besvikelse drabbat Sverige.

Glädje över att säsongen äntligen dragit igång, glädje över att få återse hjältarna och kanske få se hur nyförvärven klarar sig i sin nya uniform, glädje över att det nu verkligen är vår och allt detta blandat med en viss besvikelse för oss som tvingades se en förlustmatch i premiären.

Det blev någonting annat av den här helgen. Dagen innan Elfsborg spelade årets första match mördades en människa i Helsingborg. Slogs ihjäl i feg attack vars enda orsak var att offret hejade på ett annat fotbollslag.
Det är nu ett par dagar sedan det hände och jag kan fortfarande inte riktigt greppa att det hände. Under söndagen kom jag på mig själv med att nästan önska att offret själv var en bråkstake, att det var en gemensam sak mellan förövaren och offret som gick över styr. Men så var det inte. Det fanns inget bråk, ingen riktad provokation, ingen anledning. Ändå var det en människa som inte kom hem från matchen och fyra barn kommer aldrig mer att få träffa sin pappa.

Söndagen var en mörk dag. Inte bara för svensk fotboll utan också för Sverige. Detta är det andra dödsfallet som kan kopplas till svensk fotboll och det är två för många.
Det som hände i Helsingborg är lika tragiskt som det är onödigt och kanske skulle det inte gått att förhindra oavsett säkerhetsåtgärder men nog kan man anstränga sig ytterligare. Jag talar nu inte bara om att ha fler poliser på plats.

Det är dags att vi alla frågar oss vad vi verkligen behöver för att kunna njuta av fotbollen i Sverige. Personligen behöver jag en arena där matchen kan spelas, två lag varav det ena är Elfsborg och slutligen en publik som med sina röster och valfria kroppsdelar, endast med sina röster och valfria kroppsdelar, hejar på ett av lagen.
Det är allt. För min del behöver jag ingen alkohol för att se på fotboll, jag behöver inga smällare, jag behöver inga bengaler och jag behöver absolut ingen maskering för att dölja mitt ansikte. När Jag går på fotboll är det för att jag vill se Elfsborg spela mot (och besegra) något annat lag och jag vill göra det utan att behöva känna minsta oro.
Det sägs att det är säkert att gå på fotboll i Sverige och det är det säkert oftast men uppenbarligen kan det bli säkrare.
Jag älskar Elfsborg. Jag är medlem i Guliganerna och i Elfsborg och jag kommer vara gulsvart tills jag dör. Men, och Elfsborg får ursäkta, jag kommer aldrig att dö för Elfsborgs skull.
Det här är Allsvenskan inte Hungerspelen.

PS.
Den första halvleken av 2014 års premiärmatch var verkligen inget vidare. I anfallet saknades för det mesta modet att försöka göra mål och den där lilla gnutta med galenskap som så ofta är avgörande lyste med sin frånvaro. Mittfältet kändes stelt och fantasilöst och passningarna gjordes utan egentlig eftertanke. Bristerna i försvarets kommunikation var under första halvlek så extrema att det gränsar till det absurda. Den annars så skickliga Holmén verkade antingen ha drabbats av osäkerhet eller ett överflöd av självsäkerhet gränsande till hybris. Oavsett anledningen gjorde varken han eller Mobaeck något gott intryck under större delen av första halvleken och försvaret, som hållit nollan i fyra cup-matcher läckte och riskerade hela tiden att släppa in mål. Det är tur att vi har Ellegaard.

Ett anfall med Hult, Prodell och Hedlund borde på pappret vara näst intill oslagbart. Snabba, tekniskt skickliga och hungriga unga spelare med erfarenhet av spel på Allsvensk nivå. Men det ville sig inte, mycket för att det inte förekom särskilt mycket samarbete dessa tre emellan utan mest mellan två i taget. Jag kan inte låta bli att känna att det blir slöseri med resurser.

Det är hårda ord jag vet men första halvlek var Elfsborg förutom några få tillfällen nästan helt under isen. I andra hände det lite mera och Elfsborg kämpade sig upp till att faktiskt ta över taktpinnen i matchen. Tyvärr har även Åtvidaberg en skicklig målvakt och det ville sig inte trots att Prodells touch på Larssons inlägg borde ha gått in.

Det kan sammanfattas såhär: Elfsborg inledde svagt men reste sig och blev riktigt starka mot ett lag som vi alltid har svårt med. Det var inte den bästa matchen Elfsborg spelat men om man skall döma av tidigare erfarenhetr kunde det ha varit betydligt sämre.
För mig var den stora behållningen i matchen att få se Arber Zeneli spela.
Zeneli är inte bara lika snabb som Hult och Hedlund utan han är dessutom en dribbler av stora mått och det lovar gott inför framtiden.