Krönika: Disciplin viktigare än talang
Talang har oförtjänt gott rykte. En del människor lever i villfarelsen att begåvning garanterar framgång. Det är en skev bild av verkligheten. Det är nämligen hårt arbete och rätt inställning som skapar proffs. Disciplin är vägen till paradiset och din första Ferrari.
Det är inte en sinnessjuk tanke - att någon som tränar fem timmar om dagen blir bättre än någon som tränar två. Åtminstone om förutsättningarna i övrigt är likvärdiga. Talang är att betrakta fördelaktigt, men bara om du anstränger dig för att utnyttja den. Jag vet inte särskilt mycket om Elfsborgs högerback Johan Larsson, mer än vad jag sett på matcherna. Jag vet inte vad som hände med spelaren vars talang och snabbhet periodvis såg ut att vara bortkastad. Sällan genomgår fotbollsspelare (eller människor överhuvudtaget) radikala förvandlingar. De flesta fortsätter vara som de alltid varit. Ytterst få Sverigedemokrater vaknar imorgon upp och är miljöpartister.
Johan Larsson, som så många andra unga genombrottsspelare, dippade efter inledande succén. Jag minns två mål mot Halmstad och hyllningarna i Fotbollskväll. Det var jävligt mycket shining inledningsvis. Sedan minns jag suckarna på läktaren när hypen lagt sig - “Det blir ingenting det här heller”. Johan Larsson verkade vara Joakim Sjöhages 'brother from another mother'. Det var frustrerande att se Johans duellspel. Han var vek och beslutsamheten frånvarande. Kanske gick det lite för bra i början? Om det nu kan göra det? Men visst kan tidig framgång skada ödmjukheten hos unga människor. Gubbmuttrande konstaterade “killen har inte hövvet, han tar inte jobbet”. Så fel det går att ha och det kan vara världens bästa feeling.
Som supporter älskar jag spelare som ger allt, snarare än spelare som gör sin gubbe sex gånger av tio. Jag väljer Steven Gerrard framför Neymar om någon håller en pistol mot mitt huvud. Alla kan ha attityd, alla kan ta en extra löpning, men alla kan inte dribbla. Attityd diskriminerar inte. Sedan var det väl periodvis svårt att uppskatta James Keene fastän britten förkroppsligade attityd, men likväl, han gav allt och det älskade jag.
Någon gång innan guldsäsongen 2012 startade måste Johan Larsson bestämt sig. Antingen för att han faktiskt ska bli en riktigt bra fotbollsspelare eller för att det är dags att skaffa Ferrari. Det var som att Kinnapojken knutit handen i fickan och tänkt att “Nu jävlar! Ska jag slå igenom med dunder och brak och ändå bara kratta manegen åt Niclas Hult? Så fan heller.” Omskolad till högerback blommade killen som bambu. Det gick så fort. Plötsligt var han själva definitionen av ordet attityd. Sällan är det lika tydligt hur en spelare ger några procent mer än andra. Det ger dessutom resultat.
Jag tycker givetvis Johan Larsson ska peta Mikael Lustig i landslaget (eller åtminstone var främsta utmanare på positionen). Var det någon som ansåg att Lustig bytte upp sig när han gick från Rosenborg till Celtic? Skotska ligan kan inte vara särskilt mycket bättre än de skandinaviska. Ett oambitiöst val. Mikael Lustig får vinna många titlar, men det är inte svårt att vinna över Eric Moussambani i simning heller. Allting i perspektiv. Ingenting ont om Lustig i övrigt, han är kompetent. Däremot går det önska excellens hellre än kompetens. Johan Larsson har spetsegenskaper och då är det okej att missa en markering, det gör alla backar emellanåt. Däremot är få ytterbackar pålitliga målskyttar.
Ett visdomens ord till ungdomarna som kickar boll. I slutändan är det hårda arbetet och inte er talang som bestämmer huruvida det kommer stå en Ford eller Ferrari på garageuppfarten.
