Krönika: Vi Tillsammans?
"Det är kanske dags för styrelsen att agera och rädda det som finns kvar av Elfsborgs anseende"
Så har det då skett ännu en gång. Min älskade förening skämmer ut sig i ännu ett skamlöst dåligt avsked till en spelare. Det är obegripligt för mig att detta mönster tillåts att upprepas gång på gång. Hur kan styrelsen bara låta det få fortgå?
Efter tisdagens nyheter om Kevin Stuhr Ellegaards framtid kan jag inte låta bli att bli dyster. Dels för att han inte kommer spela kvar hos oss men ännu mer för att situationen visar ännu en gång hur bedrövligt vissa delar av verksamheten hanteras.
Visst, Ellegaard är till åren för en fotbollsspelare och kanske hade han inte haft mer än ett eller par år kvar i karriären men det är fortfarande så att hans avsked är ett nytt misslyckande i raden av kontinuerliga misslyckanden inom organisationen och det är på tiden att det stoppas.
Ellegaard är inte den förste spelaren som får ett undermåligt avsked från Elfsborg. Minns hur det var för Andreas Augustsson till exempel som fick lämna mellan två säsonger som om han var en pinsamhet man ville städa undan. Mannen var med och tog två SM-guld för Elfsborg men fick inte tackas av på Arenan.
Minns hur det var när Lasse Nilsson fick lämna och Andreas Klarström.
Minns också när man försökte göra sig av med Anders Svensson istället för att låta honom avsluta sin karriär i Elfsborg. En klubblegendar som man försökte bli av med, antagligen för att han inte ville följa i ledet alla gånger. Det är bara några exempel på en lång rad med spelare som fått lämna eller hotats med att få lämna Elfsborg under förhållanden som är rent respektlösa.
Jag har alltid varit stolt över att vi är en förening som spelare vill återvända till men hur villiga blir spelare att komma tillbaka om dom vet att deras insatser inte betyder något i slutändan för klubbledningen? Hur intressant blir vi som arbetsplats om vi fortsätter att sparka spelare på grunder som, åtminstone för oss utanför den inre kretsen ser misstänkt ut som maktspel.
Det är bittert att se sina hjältar bli behandlade så illa och i förlängningen att se sin förening behandlas illa. Och det är inte bara i behandlingen av spelare som det finns stora frågetecken. Låt oss till exempel ta en titt på våra tränare eller managers som det numera kallas.
I mina ögon är Klas Ingesson den enda lyckade tränarvärvningen på den här sidan av millennieskiftet. Inte för att vi nådde några större framgångar med honom utan för att han var en tränare som klarade av att hantera stora personligheter, om inte annat för att han själv var en stark personlighet. Aldrig har jag hört några spelare tala med sådan respekt för sin tränare som Elfsborg gjorde under Ingesson. Han lade grunden för vad som kunde och fortfarande kan bli en ny framgångsperiod. Men vi har inte kommit närmare något sådant utan snarare bara längre ifrån för varje säsongen som går sedan dess. Ärligt talat har det inte gått annat än utför.
Jag minns när det kändes misslyckat att hamna utanför medaljplatsen (det var inte särskilt länge sedan) och nu har vi snart spenderat tre säsonger med att hålla oss ovanför nedflyttningsplats. Det har knappast endast med vårt spelamaterial att göra för vi har alldeles för många bra spelare för att det. Jag vill hävda att det har mer att göra med att vi kontinuerligt misslyckats med att värva tillräckligt bra managers.
Under Lennartsson tappade vi vår spelidentitet, vi vann Allsvenskan men utan att spelmässigt förtjäna det (och där kom också debaclet med Anders Svensson).
Att ta tillbaka Haglund var ett absurt beslut, han körde fast totalt i slutet av sin första sejour och det dröjde inte länge innan han gjorde det igen.
Att värva Thelin (en tränare som precis innan åkt ur Allsvenskan med Jönköping södra) verkade spännande och jag har stöttat honom öppet fram tills nu. Men jag är inte så säker längre.
Den nya spelidén lovade ju så mycket när det talades om den men vad är egentligen vår spelidé? Och hur kan vi ha spenderat så enormt mycket tid på den utan att ha kommit längre? Finns det ens en idé? Om ja, hur genomtänkt är den egentligen? Såhär i slutet på den andra säsongen kan jag inte låta bli att tänka att den berömda idén kanske bara är en tanke som man snöat in på till graden att hemmablindhet är en risk.
Vi har sett lovande stunder, vi har visats framsteg och det har tagits poäng men utan någon kontinuitet. Utan att verkliga framsteg kunnat cementeras. Vi har som sagt bara kämpat för vår överlevnad och Ellegaard har varit en stor del av det, utan hans insatser i målet skulle vi mycket väl ha kunnat spendera 2019 i Superettan. Varför gör man sig av med en sådan spelare innan han själv vill sluta? Och varför spyr en gentleman som Ellegaard ut sin ilska i media? Ren frustration? Kanske.
Jag har hållit fast vid min tro på Thelin men den har nu fått sig en rejäl törn och jag kan inte påstå att min tilltro till Stefan Andreasson har förstärkts från sitt redan kantstötta tillstånd.
Det har blivit ett mönster i Elfsborg av att göra sig av med tongivande spelare med starka personligheter och att värva managers som är för svaga för att se starka personligheter som en tillgång och inte ett hot.
Det finns diktatoriska tendenser att hitta i Haglund, Lennartsson och nu också som det verkar i Thelin.
Och vid vems fötter skall vi lägga ansvaret för detta? Jo, vid Stefan Andreassons.
Jag förnekar inte allt det goda som Andreasson gjort för Elfsborg, och det är mycket, men jag undrar om han inte haft sin position för länge.
Det är kanske dags för styrelsen att agera och rädda det som finns kvar av Elfsborgs anseende.
