Krönika: En kaptensfråga
"Varför är inte Viktor Claesson kapten?"
Det börjar närma sig slutet på årets säsong efter en kortare paus för landslagssamling var det igår dags för årets andra möte mellan Elfsborg och Helsingborg. En match som lockade drygt 5000 människor till Borås Arena och som för Elfsborgs del inte hade en enormt tabellmässig betydelse. För Elfsborg var det spel om hedern och kamp för att undvika en rent usel tabellplacering.
För HIF å andra sidan handlade det om spel för den Allsvenska överlevnaden, och chansen (eller risken om man så vill) är att detta var det sista mötet klubbarna emellan på minst ett år.
Detta var förutsättningarna för gårdagens möte på Borås Arena. En match spelad en kall och fuktig oktobersöndag 2016.
Hur såg det då ut?
Det var väl inte direkt bländande.
Elfsborg kändes inte särskilt samordnade under långa stunder av framförallt första halvlek och det hämmade flödet i spelet och öppnade för Helsingborg att attackera oss. Milstolpen för halvleken var Claessons 1-0 i 30:e minuten vilket åtminstone fick den pyrande glöden att slå ut i en låga.
Ändå kändes det som att man i större utsträckning satsade på att testa snarare än att satsa på anfall. Helsingborg, kampen för kvalplatsen till trots, spelade med lågt självförtroende och med brister så påtagliga att det hade varit ett rent fiasko om vi inte tagit 3 poäng igår.
Vår egen defensiv var svajig, möjligen som ett resultat av bristande kontinuitet i backlinjen, och sett över hela matchen kom Helsingborg fram till långt fler farliga avslut än vad vi bör tillåta, och fler än vad deras spel borde ha gett. Om det låter orättvist mot våra motståndare så vill jag rikta uppmärksamheten mot exempelvis avsaknaden av extra satsning när Lundqvist fick sitt andra gula och blev utvisad i 85:e.
Ett mycket tveksamt domarbeslut även om det väl inte var rent felaktigt. För oss var det en oturlig utveckling eftersom Adam Lundqvist är en viktig kugge i vårt spel.
Lågan falnade till andra halvlek.
Det satsades framåt javisst, men det var bara korta undantag. Och av dessa undantag var det bara ett enda som lyckades. Ännu en gång misslyckades vi alltså med att vara särdeles effektiva i en match där vi egentligen kunde ha gått för en förkrossande seger. Bristen på publik var väl knappast lyftande för något av lagen men man får ändå räkna in den professionella aspekten i det hela.
Man kan hävda att tabelläget gjorde matchen oviktig men det är att se det hela alltför enkelt.
Jag vill hävda att det var en viktig match just för att det var ett test i engagemang som inte serverats av omständigheterna. Då och då kommer vi ställas inför liknande omständigheter och resultatet, även om segern kanske känns säker, kan ha en vidare betydelse. Om det handlar om spel i en kvalserie till exempel kan målskillnaden i slutändan ha en avgörande betydelse. Och i år, när vi arbetar med att bygga upp Elfsborg 2.0, är det än viktigare att satsa för att cementera grunden.
Igår gick mesta dock på halvfart. Det var fantasilöst, valhänt och lika halvhjärtat som publikstödet var tunt. Helhetsintrycket kunde bara bli ett enda: tråkigt. Jag tror detta var den tråkigaste matchen jag sett Elfsborg spela, kanske någonsin. Vi vann och det är viktigt och måste naturligtvis lyftas fram men allt detta andra gör segern till det enda rena i en smolkig bägare.
Detta leder mig till en fundering som min far och jag delade för ett litet tag sedan.
Elfsborg har den stolta äran att vara klubben framför andra när det gäller att fylla landslagets plats för innermittfältare. På frågan om varför det är så svarade Haglund att det har med det gulsvarta spelet att göra. Alltså att Elfsborgs spelbygge utgår från innermittfältaren. Ingen gulsvart kan betvivla sanningen i detta påstående men för att det skall finnas värde i spelbygget krävs det att laget uppehåller energin. Det behövs alltid minst en på planen som kan driva upp laget när det blir hängigt som igår. Någon som säger ”följ mig” och visar vägen. Johan Larsson (som förvisso var ytterback) var skicklig i detta och likaså var mittfältsgeneralen Anders Svensson. Olika positioner men med det gemensamma att dom båda tjänstgjorde som kaptener.
Vår nuvarande kapten Kevin Stuhr Ellegaard är en fantastisk ledare och en ansvarstagande kapten och detta är på inget sätt en negativ kommentar på det jobb han gör men Elfsborg behöver en kapten på mittfältet. En kapten som kan följa med upp i anfallen och driva på även i slutskedet.
Min fråga är: Varför är inte Viktor Claesson kapten?
Utan tvekan är Viktor Claesson vår viktigaste spelare på planen. Han är en ledare och spelbyggare av rang men har steg kvar i sin utveckling. I kaptensrollen tror jag att Claesson kan ta ytterligare utvecklande steg inte minst för att erkännandet av hans tyngd som ledare kanske kan ge honom ett än bättre självförtroende.
