Krönika: En ny rutin för Elfsborg
Att plocka fram vid behov.
Listerlandet har, så länge Mjällby spelat i högsta ligan, alltid varit en värdemätare. 2012 vann vi guldet med oavgjort mot Åtvidaberg i sista omgången (mål av Stefan Ishizaki) men vi hade inte haft en chans att göra det om inte vi fått in det där sista målet till 2-3 (mål av Viktor Claesson) efter en brutalt spännande match. Mjällby var svåra då, dom är svårare nu.
Inför matchen igår var det endast Djurgården som besegrat detta Elfsborg 3.0 och där vi kom ifrån att trots denna förlust dels ha säkrat spel i en europeisk turnering och dels besegrat GAIS så har Mjällby haft det motigt, inte minst på bortaplan.
Där var läget och visst blev det väl spännande även denna gång.
Statistiken lutar tyngre åt hemmalaget men det har sina förklaringar i att vi, efter att Timothy Ouma fått sitt andra gula kort på bara några minuter och visats ut, inte gick för att vinna utan för att försvara poängen.
Defensivt fick Elfsborg verkligen visa upp sin bästa sida i andra halvlek. Det var väl kanske inte världens bästa insats att hålla i sin motståndare som Hedlund gjorde och visst, det var väl inte supersmidigt av Ouma att få sig själv utvisad men det var ändå inte så att han gjorde något direkt galet. Feltajmat och lite för hårt, ja, men inte galet. Inget som han i övrigt behöver skämmas över. Laget fick dock god övning i att försvara med en man färre på planen och i slutändan så kan vi gott och väl tjäna på den erfarenheten.
Och framgångsrika var vi. Först och främst skall vi lyfta fram Isak Pettersson som var kyligt exakt när han räddade straffen i sextioandra minuten. Och sedan kollektivet som sprang, rev och slet för att hålla bollen ur Mjällbys grepp och eller helt enkelt störa tillräckligt mycket för att stoppa alla möjligheter att bygga upp anfall. Per Frick är synnerligen väl lämpad för detta från sin topposition.
Det slutade oavgjort men det var tydligt vilka som ansåg sig ha förlorat matchen. Hos gästerna fanns dock inget av den bittra uppgivenheten som drabbat hemmalaget. Inte så att vi firade som vid en seger men det var ett gott hantverk och en poäng vi på inget sätt behöver skämmas över.
Ännu en gång fick vi dessutom bevisa att Elfsborg, som alltid tidigare alltid förlorat på att någon i något av lagen fått rött kort, kan hävda sig med en man färre på planen. En erfarenhet som nu börjar närma sig en rutin vi kan plocka fram vid behov.
Bara ännu en sak som gör en stolt att vara gulsvart.
