Krönika: En tröst i premiärbesvikelsen
"Det börjar bli en grej att Elfsborg misslyckas med premiäromgången. Men är det egentligen så?"
Allsvenskan har äntligen dragit igång igen efter månader av hockeymörker. Ett mörker som den här gången dessutom känts extra tungt och svart efter den försmädliga situation som avslutade säsongen. Ibland är det verkligen en övning i frustration att vara fotbollssupporter.
Men igår var det alltså dags för en ny chans att ta sin början och kanske skall vi det här året lyckas att ta det där gäckande sjunde SM-guldet. Startelvan lästes med stor glädje och förväntan och målvaktsskrällen kändes för mig helt förväntad. Av det lilla vi sett av honom känns Marcus Bundgaard som det självklara valet då hans stil sannolikt på ett med omedelbart sätt passar in i det system som Elfsborg skapat för sig.
Det hela började ju så bra igår dessutom. Vi dominerade och gav inte gästerna särskilt mycket andrum och vad bättre är så kunde vi förvalta detta övertag i klassmål av Michael Baidoo redan i elfte minuten bara för att utökas i den tjugoåttonde av Simon Hedlund. Två mål av två målskyttar som vi gärna vill ha igång och pricksäkra så snart som möjligt. Och det fanns bud på mer. Ja, spelet stördes av att Hedlund skadade sig och fick bytas ut men Gottfrid Rapp är inte direkt en dålig spelare att ha att tillgå på bänken, definitivt inte.
Sedan, i andra halvlek, hände det som inte fick hända. Vi kroknade samtidigt som Värnamo växlade upp för att säkra poäng och vi tappade allt. Det får vi inte göra. Det får inte hända en enda gång till i år och samtidigt så var det väl typiskt att det skulle hända.
Vi hade inte mycket att ge efter det och vi skall väl bara vara glada att vi inte släppte till fler än två mål varav åtminstone det första var en otagbar pärla. Det senare klart billigare. Oavsett borde vi ha kunnat hålla Värnamo borta från avslutningsmöjligheterna och slutresultatet får läggas till en undermålig andra halvlek. Hur är det egentligen möjligt att gå från en sådan första halvlek till den andra?
Fakta i slutändan är hur som helst att Allsvenskan åter är igång och ännu en gång har mitt älskade gulsvarta Elfsborg misslyckats med att vinna sin premiärmatch. Den här gången då trots en ledning med två mål.
Det börjar bli en grej att Elfsborg misslyckas med premiäromgången. Men är det egentligen så?
Låt oss för ett ögonblick ta en titt på dom senaste åren.
2023 förlorade vi hemma mot Häcken med 0-2 och inledde på sextonde plats.
2022 torskade vi hemma mot Mjällby, också med 0-2 och också detta år startade vi från jumboplatsen.
2021 besegrades vi med, just det 0-2, på hemmaplan av Djurgården och fick inleda säsongen på, du gissade det, sextonde plats.
Knappast en lista att vara stolt över och svaret på frågan är ett tydligt ja.
Faktum är att under 2023 och 2022 tog det tills tredje omgången innan vi inkasserade första segern.
Senast vi faktiskt vann en premiäromgång var 2020 och då borta mot IFK Göteborg. Vi fick till 0-1 och fick starta så högt som på sjunde plats vilket är blott två placeringar högre än årets nionde plats.
Sett till denna statistik ligger vi betydligt bättre till än dom senaste tre åren, och det gick ju hyfsat under dom säsongerna, så det är väl en tröst såhär i besvikelsen.
