Krönika: En vanlig besvikelse
Det blev inte som vi hoppades igår. Men det blev som vanligt.
Stark start och tryck framåt i första halvlek. En massiv mur bakåt som inte släpper till något och ett bitvis inspirerat om än alltför ofta slarvigt passningsspel. Ledning innan halvlekspausen. Sedan… tappad energi, förlorad ledning, brist på skärpa och slutlig förlust.
Så såg det ut och så har det sett ut i ett flertal matcher sedan spelandet återupptogs efter sommaren. Gårdagens förlust var den trettonde för året. Nio oavgjorda, tretton förluster och endast sju segrar. Sett till det resultatet är det nästan imponerande att vi faktiskt hållit oss kvar i Allsvenskan.
Känslan är väl lite att man nu bara skall spela av matcherna som återstår. Jag vill inte påstå att det inte fanns en intensitet i det gulsvarta spelet igår men inte var det på liv och död när motgången kom. Jag kan förstå det. Kontraktet är säkrat till nästa år och vi kan inte hamna så mycket längre ner i tabellen eller ta oss särskilt mycket högre upp. Vi kommer avsluta den här säsongen nära botten av tabellen och det kan knappast förvåna någon, förutom då att vi överlevde.
Det är inte en överdrift att säga att Elfsborg inte har gjort sin bästa säsong. Förvisso inte sin sämsta någonsin men helt klart den svagaste under 2000-talet. Visst 2018 var ett mellanår, ett som skulle ägnas åt att bygga för framtiden. En ny tränare skulle sätta sin prägel, sina idéer, på spelet och sådant kan ta tid. Titta bara på Norlings tid i AIK. Det är först i år som det verkligen har lossnat efter en period av uppbyggnad. Nu har AIK inte varit riktigt lika illa ute som Elfsborg men principen är densamma.
Elfsborgs 2018 har varit en resultatmässig besvikelse. Så är det bara och det har sina anledningar. Försöket att nyskapa med nya idéer är med största sannolikhet en av dom, en oförmåga hos spelare att omvandla idéerna till en praktiskt verklighet är troligen en. Och slutligen har vi dom psykologiska effekterna av motgångarna som vi redan berört i ett flertal texter. Det finns säkerligen fler anledningar men det sammanlagda resultatet är vi alla medvetna om.
Lika sant som att 2018 varit en besvikelse är att 2019 måste bära med sig en förbättring. För anseendet för föreningen och för en del anställningar. Eventuellt måste det värvas en del och vissa kanske bör få respass men Elfsborgs ledning bör inte enbart se till utgående kontrakt när det kommer till vilka som skall få lämna eller enbart till den speltid som man ansett spelaren värdig av under året. Prodell till exempel har fått väldigt sparsmakat med tid men är i mina ögon en spelare som med få undantag varit en stor tillgång när han fått förtroendet. Lundevall har haft ett motigt år trots mängder med speltid men har en högstanivå långt över det han lyckats med.
Nu tror jag inte att Thelin kommer göra sig av med någon utan eftertanke, min uppfattning är att det inte ligger för honom, och det finner jag trygghet i. Jag är fortfarande övertygad om att Thelin kan göra bra saker med Elfsborg och jag kan acceptera 2018 om jag känner att mitt förtroende inte missbrukas. Jag har läst besvikna människors rop efter Thelins avgång men om Elfsborg gör sig av med honom under vintern är det en form av missbruk av mitt förtroende och tålamod. Varför led vi oss igenom hela den här säsongen om vi ändå skall göra något annat redan nästa år?
Nej, låt arbetet fortsätta. Låt oss se vart det kan ta vägen.
PS
Emir Bajrami har spelat sin sista hemmamatch.
Jag minns vilken glädje det var att se honom spela under den första tiden i Elfsborg. Ett ettrigt snabbt spel som då och då kanske blev lite själviskt men som ändå i slutändan alltid hjälpte laget. Från början en talang som snabbt etablerade sig som vant skicklig. Jag led för honom när skadorna hemsökte hans karriär i utlandet och jag gladde mig när han kom tillbaka. Nu har hans återkomst inte varit en spelmässig succé men det har fortfarande varit roligt att se honom tillbaka och det får mig att gilla min förening ännu lite mer när spelare vill återkomma och avsluta sin karriär i våra färger.
Han var en av dom spelarna i landslaget som jag alltid hejade lite extra på för att han var Elfsborgare, även när han flyttat till en annan klubb, han var och är helt enkelt en Elfsborgare och jag är glad att han en gång valde att dra på sig den gulsvarta uniformen och att han gjorde det igen.
Tack för allt du gjort för Elfsborg i din första karriär. Nu ser vi alla fram mot vad du kan göra i din andra.
