Krönika: Ett sorgligt skådespel
"Få gånger har jag längtat så efter slutsignalen såsom jag gjorde igår och jag fick en känsla av att det var fler än jag som kände samma sak."
Vad skall man egentligen säga om gårdagens match?
För det första kan vi konstatera att det på det hela taget inte var så mycket till match och för det andra att vi igår fann en ny tidigare okänd bottennivå. Få gånger har jag längtat så efter slutsignalen såsom jag gjorde igår och jag fick en känsla av att det var fler än jag som kände samma sak.
Det var aldrig fråga om att det skulle bli en lätt uppgift att möta Malmö FF på deras hemmaplan i år. Historiskt har vi inte varit överdrivet framgångsrika där även om vi har besegrat dom.
I år har Malmö trots en större portion hackigheter ändå kämpat sig fram till guldläge och spelar med självförtroende och glädje. Vi å andra sidan är längre ifrån guldet än vad vi varit på många år och har haft väldiga problem att finna något självförtroende alls.
Mycket talade för att Malmö skulle vinna igår men att det skulle gå som det gick hade jag inte kunnat föreställa mig. Inte ens med bortamatchen mot Häcken i färskt minne, speciellt inte med tanke på den, hade jag kunnat föreställa mig det sammanbrott jag fick beskåda igår.
Det började trots detta ändå ganska hyfsat med en tydlig ambition från gulsvart sida att spela för att vinna men dom problem som hemsökt oss i månader har fortfarande inte hanterats ordentligt och det var inte snack om vilket lag som var det samspelade av dem två.
1-0 redan i 9: e minuten efter att Tinnerholm alldeles för lätt fick komma fram för ett avslut som Horn olyckligtvis styrde in i eget mål. Otur, sådant kan hända även den bäste men frågan som väcktes var naturligtvis hur Elfsborg skulle hantera underläget. Dom senaste cirka 15 åren har det oftast kunnat besvaras med att Elfsborg inlett en ny offensiv och kämpats sig tillbaka. I år är det annorlunda.
Hur svarade Elfsborg?
Jo, efter att Malmö fått passa runt bollen ett tag inledde faktiskt gulsvart en ny offensiv. En offensiv som faktiskt innebar ett ganska piggt spel med gott om vilja. Problemet här var osäkerheten som drabbat Elfsborg under säsongen. Osäkerheten som kommer efter att lagspelet fallit samman gång efter gång, osäkerheten som kommer efter ett antal misslyckanden, osäkerheten som gör att spelare överger sina positioner för att dom inte litar på att det kommer fungera. Detta är vad som var plågsamt uppenbart igår.
Elfsborg försökte ett antal gånger och vi tog faktiskt också bollen upp till det offensiva målområdet men där tog det stopp. Ett enda avslut fick vi iväg och det gick inte ens på mål. Vårt spel var alldeles för ojämt. Tre till fyra passningar och sedan missförstånd eller ren klantighet. Samma sak i defensiven, tre till fyra stensäkra rensningar och sedan ren klantighet.
2-0 i 40: e. Tinnerholms andra avslut till ett andra självmål för Elfsborg, den här gången genom Jönsson och första halvlek tog äntligen slut.
I andra halvleks inledning hade byte redan gjorts och en ny uppställning av laget presenterades. Förhoppningen var naturligtvis att detta skulle vara nyckel till en återkomst i matchen men så blev inte fallet. Malmö FF gick ut som en erövrande armé och det massiva trycket gav oss ingen tid att samla oss eller koncentrera våra ansträngningar. 3-0 i 53: e.
Förändringarna i vår uppställning gjorde ingen som helst skillnad vad gäller våra svårigheter, det hade i ärlighetens namn förvånat om det hade gjort det med tanke på hur långt man har låtit det gå. Enda möjligheten var om Malmö FF skulle drabbats av en försvagande arrogans och så verkade inte vara fallet igår.
4-0 i 62: a minuten och allt började på allvar falla samman. Det var inte mycket som hade fungerade från början igår men efter 4-0 gick inte raset att stoppa längre. 5-0 i 72: a och sedan slutligen 6-0 i 76: e och jag nästan skrek på domaren att blåsa av, att låta oss slippa ifrån denna plåga innan det blev värre. Hade det inte varit för Ellegaard och en påpassligt placerad Lundqvist kunde målskörden lika gärna ha rusat i väg till tvåsiffrigt och den värsta förlusten för Elfsborg sedan återkomsten till Allsvenskan (det är dock fortfarande 8-1 mot Djurgården 23/10 2005).
Tinnerholm gjorde sitt livs match och Elfsborg gav upp långt innan matchen var över. Vi försökte men det fanns ingen tro och vi tappade bollen direkt och vann inte längre några dueller.
När ett sammanbrott i en match väl sker är det i stort sett omöjligt att stoppa det. Det enda man kan göra är att försöka begränsa skadan. Resultatet till trots får man ändå säga att det kunde ha varit värre (inte mycket men ändå).
Det stora problemet, det egentliga problemet, är det som stört ut vår säsong i stort sett från början och vars symptom bara blir värre utan att det hanteras. Återigen fanns det gott om kämpande individer men som sagt saknades den helt nödvändiga lagkontexten. Ett kämpande utan samordning där det egentligen bara verkar vara "spela till någon" och inte enligt en plan. En av dom mest nedslående uppvisningarna i år, vilket dessvärre är att säga något.
Elfsborg firar 20 raka år i Allsvenskan 2017 och verkar fira det genom att ta en sämre placeringen än 1997.
Hur länge skall det här få pågå innan vi får en reaktion?
Det behövs ett lyft för hela truppen. Med ett fungerande lagspel kommer självförtroendet och med det kommer också det outtalade samförståndet som konkretiseras i korrekta placeringar och ett säkrare passningsspel.
Hur vi skall nå dit är just nu en öppen fråga men jag kan säga såhär: Inget av det vi sett det här året talar för att Magnus Haglund skulle klara av att vända det här.
