Krönika: Fantasi, teknik och jävlaranamma
"... ett lika strålande som för Häcken knäckande mål."
Som en glädjande överraskning blev det ändå Svenska Cupen 2020. Backa lite drygt en månad och det var på inget sätt säkert att det skulle bli någon elitfotboll överhuvudtaget den här säsongen. Och då var det Allsvenskan den handlade om, Cupen var något av en störande eftertanke som sannolikt skulle ställas in. Men så blev alltså inte fallet och igår vart det kvartsfinal mot regerande mästarna, dessutom på en arena vi med få undantag har haft notoriskt svårt att vinna på (dom två självmålen 2018 är bottennoteringen och Rönnings gyllene insats 2019 får kallas toppnoteringen).
Det som alltid gör matcher mot Häcken så underhållande är att det är två spelande lag som möter varandra. Ingen parkerar sig vid eget målområde och ingen vill heller köra någon grisig brottarfotboll (även om det i stunder genom åren blivit ganska brutala kamper). Den här gången hade vi dessutom hettan att hantera och kanske var det anledningen till att det inte var den allra mest sprudlande matchen lagen emellan.
Själv hade jag ju gjort mig av med en kanalleverantör då det stod klart att jag inte längre kunde se Allsvenskan där och sålunda fann jag mig utan möjlighet att se matchen. Ingen fara, tänkte jag och började leta efter en radiosändning. Men efter att matchreferatet från Bravida blandats upp med dels en annan av kvällens matcher och dessutom avbrutits för ”Kvällspasset” gav jag frustrerat upp och förlitade mig istället på ett referat från min far som såg matchen hos sig. Allt som behövdes var en telefon och en far med samma passion för Elfsborg som jag.
Jag fick höra om chanserna som öppnade sig men som inte gav resultat. Fick information om att i fars ögon var det helt korrekt att Irandust inte fick någon straff då Strands agerande inte krävde någon bestraffning och jag viktigare ändå fick jag höra om målen. Det var dryga 90 minuter av nervöst väntande på att telefonen skulle informera mig om att ett nytt SMS fanns att läsa och jag jublade när det sista plingade till med den alltid lika briljanta raden: ”Slut. Seger med 2-1”.
Så underbart att åter vinna på Bravida. Så härligt att besegra dom regerande cupmästarna. Och så skönt att få vinna så snart efter den undermåliga insatsen mot Helsingborg. Vi spelade så mycket bättre mot Häcken. Vi satsade framåt med fantasi, teknik och i åtminstone ett fall med rent jävlaranamma. Hur läckert var det inte av Alm att när hans passning stoppades av försvarande Häckenspelare kunna återta kontrollen över bollen och gå på eget avslut och dessutom med en sådan precision att jag får utdelning. Alm har blivit till en nyckelspelare för Elfsborg och är hittills en av våra allra bästa värvningar dom senaste åren. Att Häcken kvitterade var inte mycket att göra åt, det var en väldigt bra framspelning och visst en tå kanske kunde ha stoppat attacken men det är som det är, ett snyggt och rättvist mål.
Båda lagen hade en del chanser att göra ytterligare mål men det var framförallt vi som pressade och både Hümmet och Karlsson kunde mycket väl ha lyckats få in en ny ledning men Abrahamsson kom i vägen. Men en oväntad hjälte steg fram och med lite jävlaranamma satte McVey ett lika strålande som för Häcken knäckande mål. Häcken försökte men efter det fanns inte riktigt orken längre och hettan blev för mycket för hemmalaget.
En uppvisning av det Elfsborg kan och smakprov av det som skall komma.
Jag måste säga att det är skönt att Cupen inte ställdes in.
Nu väntar semifinal.
