Krönika: För dåligt, för lite, för sent
"Det här var ärligt talat inte värdigt Elfsborg, det var inte värdigt Allsvenskan. Det är knappt så att vårt spel i första halvlek passar i division 2 en regnig söndag i slutet av säsongen."
Inför matchen hade vi ett mer eller mindre gyllene läge att skaffa oss fördel i jakten på guldet. Vi kunde i ett enda slag både ta oss in bara ett poäng bakom IFK och samtidigt kunde vi förneka en konkurrent möjligheten att ta sig in i toppstriden.
Efteråt?
Ja, vi kan i alla fall glädja oss åt att Allsvenskan är långt ifrån avgjord ännu.
Matcher mot svåra motståndare brukar i regel innebära att Elfsborg reser sig för uppgiften. Mot motståndare som på pappret är sämre händer det att vi går ut med en del arrogans och hamnar i trubbel, matchen mot Gif Sundsvall är ett lysande exempel.
Det är inte bara Elfsborg som drabbas av denna psykologiska fälla men det gör det inte till ett mindre problem.
Hur som helst måste ju AIK räknas in bland dom lagen som innebär ett svårare motstånd, statistiken i bortamatcherna mot dom svartgula inte är den bästa för oss, varför man kunde förvänta sig att Elfsborg skulle spela som behövdes.
Men nej.
Simon Hedlund missade ännu ett öppet läge när han hamnade ensam med Kenny Stamatopoulos och ett psykologiskt viktigt övertag försvann från oss för att bara minuter senare plockas upp av AIK när Henok Giotom satte 1-0 med ett konstavslut.
En dryg halvtimme in i första halvlek kunde jag konstatera att Elfsborg inte fanns på planen. Vår offensiva del verkade vara kvar i omklädningsrummet och defensiven verkade absolut sitta kvar på bussen fast i trafiken på väg mot Friends Arena.
AIK var till skillnad från oss helt närvarande och 4-0 efter bara 40 minuter säger en del. Vi hade ingen kommunikation och kunde inte mer än bara irritera AIK när dom pressade på.
Jag fick en bild av AIK som en björn på jakt efter honung och vi som bin försöker attackera. En ojämn kamp absolut men samtidigt kan tillräckligt med bin döda en björn.
Vår insats i första halvlek var inte i närheten av att klara av det.
Det här var ärligt talat inte värdigt Elfsborg, det var inte värdigt Allsvenskan. Det är knappt så att vårt spel i första halvlek passar i division 2 en regnig söndag i slutet av säsongen.
Och kom inte och skyll på att det var gräsplan och skyll heller inte på Hedlund.
Han borde gjort mål, ja absolut. Och visst ett tidigt mål kunde ha varit viktigt för en förändrad matchbild men om vi faktiskt försöker se hur det såg ut så kan vi se att spelet från hela vårt lag i första halvlek var så uselt att det skall ses som ett enormt framsteg att han ens kom fram till ett friläge. Där fanns ingen idé, ingen kommunikation, ingen ledare och inget lagspel alls.
Jag har länge menat att det är en fördel för Elfsborg att vi inte har en utsedd målspruta utan istället kan luta oss mot flera villiga och skickliga avslutare. I år har det verkligen visat sig vara så. Våra motståndare kan inte slå ut oss genom att neutralisera en specifik spelare utan måste varje gång räkna med att avslutet kan komma från flera håll.
En svaghet vi länge drats med dock är att vi oftast förlitar oss på en eller möjligen två spelare som ansvarar för att dra igång spelet när mjölksyran och/eller uppgivenhet drabbat oss. Ansvariga spelare har varit Martin Andersson, Anders Svensson, Stefan Ishizaki och inte minst Johan "Maratonmannen" Larsson. När den senare lämnade tog Viktor Claesson över med den äran. Antalet avgörande händelser på planen som han inte varit en del av i år kan man räkna på ena handens fingrar och det är långt ifrån förvånande att intresset från Europa har luftats. Frågan blir då som följer: Vem tar över ansvaret efter Claesson? Och vem gör det när det blev som igår att även han drabbades av uppgivenheten? Marcus Rohdén är ett starkt alternativ som leder genom att aldrig ge sig men hur länge får vi behålla honom? Vi har många skickliga och villiga spelare men många av dom är för koncentrerade på spelet för att kunna leda. Ellegaard tar på sig uppgiften men det behövs någon på planen. I detta nu skulle jag sätta Klarström och Lundqvist som dom troligaste alternativen.
Simon Hedlund å sin sida behöver hjälp och stöd för att återfå självförtroendet och jag är inte den som omedelbart vill peta någon som får problem men jag kan nu inte låta bli att undra om han verkligen skall vara i startelvan när det är som det är. Bättre kanske att låta honom komma in som pigg avbytare och få löpa ifrån tröttkörda försvarare i jakten på självförtroendet.
När Viktor Prodell gjorde mål (köp, köp, köp) förlöstes ett stukat gulsvart lag och helt plötsligt så fanns Elfsborg på planen.
Och när sedan Lundevall tryckte in sitt första Allsvenska mål var rollerna utbytta. Då var det vi som dominerade spelet och AIK som lämnades bakom oss.
Prodell, Lundevall och Nilsson var precis vad vi behövde och hade vi haft mer precision i avsluten kunde vi faktiskt ha "dödat" björnen.
I slutändan var vi ändå varit för dåliga i första halvlek och när vi reste oss i andra var det för lite och alldeles för sent.
Detta får inte hända igen och jag lägger uppgiften att se till att det inte händer igen hos Haglund.
PS.
Det är en glädje att få se två gamla Elfsborgare tillbaka i Allsvenskan igen, även om det är i andra lag. Stefan Ishizaki och Johan Wiland välkomna tillbaka och jag tror jag talar för alla gulsvarta när jag säger att jag hoppas att ni båda missar SM-guldet i år, ni spelar ändå för konkurrenter numera.
