Krönika: Frustrerande final
Årets andra seriefinal för Elfsborg. Den första spelade vi mot Malmö FF i Borås och den andra i Göteborg mot IFK. Ingen av dessa matcher kan klassas som lätta men å andra sidan hade knappast varit en seriefinal om inte motståndet hade motsvarat denna upphöjda position.
Hur spelade vi då? Var det värdigt en seriefinal?
I första halvlek, knappast.
Det fanns gott om bra idéer i vårt spel men vi var verkligen inte kompisar med mattan under dom första 30 minuterna och när vi började förstå underlagets reaktioner ja då var vi redan så stressade att vårt spel blev lidande.
Det hör till dom mer eller mindre självklara sakerna i Allsvenskan att samtliga topplag som regel alltid dominerar spelet på sin egen hemmaplan. Därför var inte jag särskilt förvånad när IFK redan från minut ett tog överhanden och hela initiativet. Det som däremot oroade mig var hur tafatt vårt spel var när vi fick chansen. Ännu i 25:e minuten hade Zeneli inte lyckats ta sig förbi sina försvarare och IFK:s taktik att punktmarkera vår talang verkade betala sig. Frustrationen i Zenelis ansikte var lika tydlig som Elfsborgs plan att ta över taktpinne var grumlig.
Jag säger igen att vi hade idéer men det var inte samma idéer varför anfall och passningar rann ut i sanden. Lasse Nilsson manade till lugn och hela den gulsvarta truppen verkade längta till paus och då var det över 10 minuter kvar av första halvlek. Det som räddade oss var framförallt Ellegaard i målet. Vårt annars så kraftfulla försvar verkade för det mesta segstartat och vi blev gång på gång omsprungna.
Sedan sällade vi oss till den skara av lag som gjort ett och samma misstag – vi släppte Lasse Vibe ur sikte. Det är dumt att göra det. Några sekunders verk och ett avslut ur nästan omöjlig vinkel och Vibe hade gjort sitt första mål på Elfsborg.
Det var inte en rolig sak att gå till pausvila med men å andra sidan kunde det varit mycket värre.
I andra halvlek kom vi ut som ett annat lag. Vi dominerade spelet totalt och vår press var oavbruten ända tills Lasse Nilsson tvingades byta på grund av skada. Detta skall inte uppfattas som att jag skyller på Nilsson för att vår press avtog för det gör jag inte men bytet tvingade ner vårt tempo och IFK fick möjligheten att komma tillbaka. Åtminstone lite.
Sedan gick det som det gick. En del i mina ögon felaktiga domslut sattes under kvällen. Ankersen borde ha visats ut och vi skulle ha haft straff. Förvisso kan det hävdas att även IFK skulle ha haft straff tidigare i matchen och Holméns regelvidriga bollberöringen var minst lika tydlig som Ankersens men Holméns var inte en räddning på samma sätt varför jag vill hävda att Ankersens regelbrott var värre. Det röda kortet på Jönsson kan jag heller inte förstå. Gult, javisst men rött?
Felbeslut eller inte så fick vi ännu en gång resa hem från Göteborg utan en seger i bagaget. Det är alltid lika bittert men frågan är om det någonsin varit mer frustrerande. Vi hade det i våra händer i andra halvlek men vi klarade inte av det. Det här är året då vi vann i Åtvidaberg och året då Hauger gjorde mål, men det är inte året då vi vann i Göteborg.
I slutänden drabbas vi av samma sanning som drabbade Sundsvall i omgång 7 - för att vinna matcher måste man göra mål.
