Krönika: Historisk seger
Ögonblicket det stod klart att Falkenbergs FF skulle spela i Allsvenskan (som det 62 laget) bestämde jag och min far oss för att vi skulle ta oss ner till Falkenberg för att se bortamatchen. Ett historiskt tillfälle som vi helt enkelt kände att vi inte kunde missa.
Det första Allsvenska mötet någonsin mellan två lag som ändå inte befinner sig så långt ifrån varandra rent geografiskt. Biljetterna skaffade vi för flera veckor sedan och väntan skulle snart vara över. En förkylning som drabbat mig under påskafton var oroande men känslan var att den var på väg åt rätt håll och att det nog skulle gå bra bara jag tog det lugnt och klädde mig ordentligt.
Känsla för det historiskt viktiga eller åtminstone vikten av att heja på plats tycks ha delats av flera gulsvarta själar då vi tydligen var omkring 3000 Elfsborgssupportrar mot bara strax över 2000 hemmasupportrar. Eller som klacken sjöng ”Bara Boråsare, överallt Boråsare”.
En fantastisk stämning låg över hela arenan och laddningen i luften var påtagbar.
Så, matchen drog igång och Elfsborg, för dagen klädda i rött, tog över direkt. Varken Holmén, Nilsson eller Hult fanns på plan vilket var förvånande men å andra hade jag svårt att klaga när Mobaeck, Hedlund, och Klarström fanns där istället.
Min far och jag hamnade alldeles intill planen istället för uppe på läktaren och fick därför inte samma översikt som vi vant oss vid men å andra sidan ökades intensiteten något enormt. Det är inte förrän man står bara meter ifrån händelserna som man inser vilken kontaktsport fotboll ändå är när det kommer till tacklingar.
0-1 och ett lätt regn av öl faller ner över oss från människorna bakom oss som inte hunnit dricka upp innan Elfsborg tog ledningen.
Sedan hände något. Det var som om luften gick ur Elfsborg och Falkenberg återtog sin hemmaplan. Dom gulvita vann plötsligt nästan alla närkamper och tog i stort sett varenda nickduell. Elfsborgs passningar fångades upp och anfallen var mot Ellegaards mål istället för mot Martlers.
Det var väl inte så det skulle se ut? Var fanns energin? Var fanns tekniken? Var vi tillbaka i Kalmar?
Frustrationen steg i Elfsborg med konsekvensen att samlingen med gula kort ökades på.
1-1 genom Calle Wede och sedan 2-1 säkrat med en stenhård spark från Stefan Rodevåg.
I paus kändes det som om vi var utspelade och vi stod undrande vad som skulle till för att vända.
En liten stund senare kom Abbas Hassan fram till platsen där vi stod (det visade sig att vi ställt oss bredvid Hassans storebror) och han kom med lugnande besked. ”Vi vinner i andra” sa han. Sådana uttalanden måste man ju helt enkelt tro på.
I andra halvlek kom ett nytt Elfsborg ut och återtog kommandot. Plötsligt fungerade passningsspelet och duellerna vanns inte lika ensidigt av hemmalaget. Allt det som saknats nästan rakt igenom första halvlek var tillbaka och Elfsborg gick för seger.
2-2 satt nästan omedelbart och matchen levde igen. Bara en liten stund senare sattes 2-3. Båda målen gjorda av Marcus Rohdén som förtjänar att hyllas för sin insats.
Det satt ganska långt inne men det blev till en underbar och historisk seger i Falkenberg.
Det har talats mycket om att detta är ett mellanår för Elfsborg men detta kan också sägas om flera andra lag. Det är än så länge väldigt tidigt på säsongen men vi ligger tvåa i tabellen och jag kan inte se att vi skulle vara svagare i år än tidigare.
Mellanår eller inte nu går vi för guld.
PS
Jag tog det väldigt lugnt och klädde mig verkligen ordentligt men förkylningen bestämde sig ändå för en omedelbar favorit i repris och febern kom tillbaka. Seger för Elfsborg, förlust för mig.
